Gulbag Maccaroni älskade att skriva. När hon var liten och lärt sig bokstäverna, började hon skriva överallt. I  sin mammas veckotidningar. Pappans dagstidningar och även hans böcker i Teknik blev inblandade. Hennes mamma tröttnade, på alla nerklottrade sidor och köpte henne en stor svartpärmad skrivbok, att ha för sin poesi. Det blev många skrivböcker med åren.

I skolan fick hon alltid bra betyg, på sina uppsatser. Och bestämde sig för att utbilda sig till bibliotekarie, för hon älskade även böcker. Sedan hon börjat arbeta, skrev hon ihop en poesibok som ett litet förlag gav ut. Mycket av kostnaden stod hon för själv. Hon var också med i olika kultursammanhang och läste sin poesi. Upptäckte att det fanns många, som var intresserade av att framföra sina verk.

Hennes bok, blev inte så uppmärksammad, som hon hoppats på. Men hon fortsatte på nästa. Gick med i olika poesiföreningar. Var med på uppläsningar. Började umgås med dom, som läste sin poesi. Upptäckte, att det gällde att hålla sig framme. Skriva de mest speciella och hyllade dikterna. Ha de rätta kontakterna och inte umgås, med de som var hopplöst utklassade, av eliten.

Hon ville tillhöra marsipanrosen, i prinsesstårtan. Hon skrev de mest annorlunda och uppmärksammade versraderna. Fick ingå i den fina vänkretsen i den finaste föreningen. Hon fick hjälp, att ge ut sin andra bok. Blev uppmärksammad, av kritiker och tidningar. Hon var lycklig som man bara kan bli. När hon mötte de utklassade, kunde hon le lite överlägset uppmuntrande. Tillsammans med sina vänner, i marsipanrosen,  beklaga deras öde och hopplösa skrivande.

Hon gav sin mamma en bok för att läsa. Frågade sedan vad hon tyckte om den.

Ja, jag håller mig till sanningen, det värsta dravel jag läst, sa hon.

Ja mammor vad vet dom om poesi, tänkte Gulbag. Hon med sina veckotidningar!