Solen letar sig in mellan bladen på krukväxterna i köksfönstret och kastar ett vackert sken på flickan på golvet.
Hennes bara svarta armar glänser i dess sken och leendet som även utan solens hjälp skulle lysa upp rummet framkallas av värmen utifrån.
Hennes späda 3 åriga ben stampar i takt till musiken, och hennes fingrar rör sig frenetiskt över teckningen framför henne.
”Katt!”, Utropar hon uppmuntrande för sig själv, för att på något sätt visa att hon vet vad hon gör. Vem som än såg henne just då skulle inte tveka om den saken.

”Går det bra gumman? ”. Anna sitter några meter bort vid det bruna bordet och njuter av en kopp kaffe och åsynen av sitt barns lek. Skulle det inte varit för Zolas begynnande feber hon tyckte sig känna av imorse hade Anna varit på jobbet för flera timmar sedan, men någonstans hade nog längtan efter en ledig dag överskridit alla hennes gränser.

”Jag ska bara hämta posten älskling.” Anna ställer varsamt ner kaffekoppen och tittar rakt in i de brunaste ögon. Med ett nickande och ett glatt ”Apselut! ” I ryggen ger sig Anna iväg mot den gröna postlådan. Hon drar på sig ett par flipp-flopps och hoppas att ingen som känner hennes chef ska dyka upp nu, och just idag verkar hon ha tur.

Redan innan hon stängde dörren om sig har hon på ren reflex börjar ögna igenom breven och sorterat ut den reklam hon ändå aldrig läser. Men plötsligt var det någonting som gjorde att hon helt enkelt blev tvungen att bläddra tillbaka och ta en titt på dom där reklamfoldrarna i alla fall. ”Nödrop ifrån Afrikas mammor! ” Var präntat med röda stora bokstäver på framsidan av kuvertet. Hon tänkte på Zola och sa högt för sig själv:
” Det kanske finns något jag kan göra” .

En halvtimme senare, med nytt kaffe i muggen och tårar rinnandes längst med kinderna sitter Anna och håller i brevet som läkarmissionen skickat ut. Hon låter inte blicken vackla ifrån kvinnan på bilden, som ler men ändå ser så trött ut. Hon står utanför sin hydda och håller händerna på magen, och vem som helst kan se att det barnet kommer komma ut när som helst, och det står i texten, har Anna märkt. Kvinnan heter Haiki och bor i södra Afrika. Dagarna spenderar hon genom att jobba på ett lantbruk i grannbyn, och den senaste tiden har ju jobbet knappast fattats då landet varit välsignat med bra väder. Men för en tid sedan vändes hela hennes liv upp och ner då hon, som hon trodde, mötte mannen i sitt liv. I ren kärlek och obetänksamhet, spenderade dom flera nätter ihop innan Haiki fick reda på att han bar på smittan. Aids. ”Jag förstår, och har redan från början förstått vad jag måste göra ”, säger Haiki till journalisten.
”Jag kommer att dö snart, ingen medicin som jag har råd med kan bota mig. Jag har redan kontaktat ett av barnhemmen, och dom kommer att se till att Lola blir bortadopterad till en bra familj”. Det står att journalisten ska ha frågat Haiki om hon aldrig funderat på att behålla barnet, och svaret skär i Annas hjärta. ”Jag har aldrig önskat något annat än att bli mamma.”

När Anna ser på det lekande barnet vid hennes sida växer en tanke inom henne.
Adoptionen hade gått bra men hon hade aldrig tänkt vilket öde som kunde ligga bakom denna underbara skapelse.
I takt med att en tår träffar muggens kant, finns det bara en sak hon önskar.
Att kvinnan kunde få se det hon lyckades skapa.