Det var något

om dina tömmar

dessa mord och frysta blickar

läpparnas dragning åt ett ont svepskäl, hur den tonade blick förlät

det var något i ditt rum

hur persiennerna föll

hejdlöst skakande

dallrande intill

ändlösa korridorer

oöppnade dörrar

mjuggade, slitna, golv

hur det rörde sig så sakta lugnt

genom dovt hummande, tassande barfotaventiler

och hur dina händers leder knöt sin hand

kupad, vriden, med sammanbiten tand

förseglad i ett käklöst monument

av fruktans visshet

du vågade inte tala 

om tvivlets hemligheter

som om det vore en synd

att stycka drömmar, bena ut hinder, hacka omöjligheter

och med armarna i kors, för att inte äga en tyngd

mer än känslan mot ditt eget bröst, när pulsen alstrar sin

allt det där

har jag sett

men jag vågar inte säga någonting

utan bara stilla betrakta

beakta dina delar

från en helhet, ur ett fängslat, murat,  parti

kom ut

viskar jag

det är ingen fara

döden glöden

alltid för s i g