Det som skvalar
himmelskt mörker
sotsvart aska
ur dödens krematorium
som regn
våt
köld genomborrar kroppen

vem ger rum för darrande kropp
kölden offrar
människan
tvingar sin kärlek hemlös
dimman
lagd
under broarna

Det som famnar
doftar surt av nätter
värmande kartong
i livets krematorium
djupa klunkar
bränner
kärlek utan vinst

Tack min älskade
nattens värme
dina händer
varsamt lindade runt mina
samma andedräkt
stinker
du och jag av styrka

Så går de dyra skorna
balansgång över broarna
där under
vilar hemlösheten
obetald men nära
vi
och vattnet vill vår spegel