Dina
händer

klappar alltid
samma frustrerade,
rastlösa takt.

Dag ut och dag in.
Alltid lika ojämna slag.

Du säger att du vill att något ska
hända.

Något riktigt jävla fantastiskt, muttrar
du som om du inte vet om det är
någon som lyssnar på dig
och vill vara säker

du pratade ju bara med dig själv.

Du är fullkomligt, obeskrivligt galen.

Alla susar förbi i ljusetshastigthet,
faktiskt hur fort som helst.

De rör sig så snabbt att de fattar eld
och blir till små svarta hål och
du vänder bort blicken
för du orkar bara inte bry dig.

Ingen lyssnade

du pratade med dig själv igen
och du är så där konstig som
du alltid brukar vara.

Bara för att vara på den säkra sidan
så att säga.