(efter att ha sett en film om en otrogen man)

”Och fan om du har nån annan nån gång
Då blir jag så förbannad”
Sa hon… och tittade nästan argt på mej
(fingret kom upp)

Va fasen har jag gjort, liksom????
(hur kan du hetsa upp dej över ett fiktivt antagande?)

Men så svarar jag: varför jag, ”varför skulle de vara just jag
Som gör nåt sånt, om de nu skulle hända oss?
De är väl lika stor risk med dej i så fall”

”NÄÄ för jag gör inget sånt, men ni killar, ni kan liksom inte
Låta bli ibland, ni klarar helt enkelt inte att behärska er
Om det blir rätt läge för er, jag vet nog”,

Hm men då är de ju inte ”vårt fel”!
För om ”vi inte kan behärska oss” av naturen
Så spelar ju generna oss ett spratt, då får ju faktiskt ni tjejer
Inte hålla det emot oss.
Jag kunde inte låta bli att småskratta...

”Det är inte vattenpumpen Gerd” det är ju generna för fasen
Våra gener spelar oss ett spratt i så fall.
”VI KAN JU INTE LÅTA BLI” (kanske hade jag ett litet
om än oskyldigt, leende då jag sa det, för)
"Det är ju liksom inte vårt fel i så fall.. vi har ju naturen emot oss
vi har ju generna emot oss... vi kan inte hjälpa om vi faller"


Ögonen lyste svarta och hon fräste nästan som en arg katta
”försök inte skylla ifrån dej på nåt sånt, och i förskott liksom
de finns inga ursäkter för det, de finns inga alls”
(var kommer ilskan och inlevelsen från i så fiktivt tänkande?)

Ja men du sa ju….???? ;=)

Blicken blev intensivare, och jag såg till att ha liksom
”armlängds avstånd” emellan och kunde inte låta bli att säga:
”Va söt du är när du är arg, hjärtat”…

"jag älskar dej, jag vill ha en kyss"