Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

En liten strimma ljus

Människor lyssnar på mig när jag pratar, men ingen förstår vad jag säger,
jag uttrycker mig hela tiden fel, så att missförstånd uppstår.....jag blir desperat, jag visar ilska - mot mina käraste......mot mina vänner - och sen kommer skammen......

Hur ska jag göra för att bli förstådd - ska jag bara stänga in mig och vara tyst.....nej, ensamheten är farlig för då går jag in i tystnaden. Så börjar jag tänka på allt som är jobbigt - "grubbla". Först på en liten sak, så liten att den är knappt märkbar, men som inom några minuter kan ha vuxit till något oproportionerligt, att man inte kan hantera saken längre och man slår detta problem ur tankarna, MEN knappt hinner man göra det, förrän nästa lilla tankesak börjar växa, och i samma ögonblick börjar den otäcka tingesten ÅNGEST att ta tag i en.....och vips så mår man pytonorm, hela kroppen är i uppror, man har inte några tankar i huvudet utan TUSEN TANKAR, SAMTIDIGT!

Nu mår jag dåligt - jag vill inte prata med någon, inte svara i telefonen, inte gå ut.....jag lägger mig ner på soffan - och vips - kommer tankarna igen, de onda! Ångesten finns där redan och jag förbereder mig för natten, en natt som jag vet kommer att blir sömnlös som så många andra nätter......jag ligger och lyssnar på tystnaden och i mitt huvud är det kaos, det gör ont i hela min kropp och jag vet INTE hur jag ska hantera detta.

Hur blir morgondagen - vem vet - hur ska jag göra? Varför kan jag inte uttrycka mig så att alla förstår, allting skulle bli så mycket lättare då......jag måste sätta mitt hopp till den lilla strimma ljus, som jag anar, även om den är mycket avlägsen. Men den lyser så pass att jag vet i vilken riktning jag ska gå, även om jag har långt att färdas.....




© Ted Örnberg 2008




Övriga genrer av Eaglemountains VIP
Läst 423 gånger och applåderad av 10 personer
Publicerad 2008-09-16 21:23



Bookmark and Share


  Grubbelmia VIP
Ibland är mörkret kompakt...

Du skriver att "Människor lyssnar på mig när jag pratar, men ingen förstår vad jag säger". Jag tror att de HÖR vad du säger, men att verkligen LYSSNA kräver tid, inlevelse och tålamod - något som många inte tar sig tid med.

Grubbelgenen bär även jag på, så jag känner med dig. Önskar dig en sval vind i värmen (eller en strimma ljus i mörkret :-) /Mia
2010-07-21

  Junitvillingen
Den som inte själv upplevt det du berättar om har ingen aning om hur det verkligen är. Att inte KUNNA kämpa trots att man innerst inne vill. Känna hur ångesten tar över hela ens kropp och själ & inte ha förmågan att kunna spjärna emot. Det är HEMSKT. Man blir uppäten. Din text är viktig ur många synvinklar. Känner med dig - för jag vet hur det är. Och även om man klarar av att berätta för omgivningen är det så få som förstår vad det handlar om - för de har inte själva varit där. Starkt av dig att delge oss läsare detta.* kram *
2009-05-01

  Bibbi VIP
Otroligt bra berättarkonst.
Applåd!
2008-11-17

  lodjuret/seglare VIP
ibland blir tankar och känslor till en cancersvulst som växer sig stark i själens kropp...

texten förtjänar smisk
förlåt
trenne korgar kanta reller
2008-10-15

  ~ Pluie ~
Känns...ja...
2008-10-06

  Trädflickan
Smärtsam text. Du skriver så det känns.
Kan du inte uttrycka dig när du pratar med andra så kan du uttrycka dig i skriven text, det ser ju jag det. Men vad du än gör, stäng inte in.
2008-10-06

    secret2
Det är sant, varenda ord du säger. Det är jobbigt att ta tag i något som tar över en själv. Du är en stark person, och jag är stolt över att jag har en pappa som kan skriva såhär.
Jag älskar dig pappa.
2008-09-16
  > Nästa text
< Föregående

Eaglemountains
Eaglemountains VIP