DU var som ett magiskt ord, jag hade inget grepp om dig och hur du levde. Där stormen var som mest aktiv, byggde du ditt bo, ihopp om att ingen annan människa kunde tränga sig in.
När stjärnfallet passerade, tittade du hellre bort mot mörkret än att önska dig något vackert.
Din bro byggdes av eldens varma glöd, så att de människor som kom nära brände sig ordentligt.
Men det fanns en flicka som gick över bron med iskalla fötter. Hon hoppades att hon fick rädda dig ur mörkret.
Genom storm vandrade hon dag och natt, fastän livet knappt var kvar..
I handen bar hon stjärnfallet som va till dig....