Mitt i stormen i mitt rike, mötte jag denna man.
Han var speciell, men tro det eller ej, han var sann.
Med glädje kom han, gåendes efter en gata.
Jag stod och väntade ivrigt på att få börja prata.
Han log och sa " vet du vem jag är? ",
jag hade ingen aning, men jag visste jag var kär.
Ögon som ett medelhav, leendet som den vitaste snö,
allt var så dramatiskt, jag visste inte om jag skulle dö.
Han tog mig i handen och viskade i mitt öra,
allt som jag någonsin önskat att få höra.
Sen vände han och gick sin väg mot nyare tider,
och här står jag med gråten i halsen och lider....