"Jag vill bara höra dina hjärtslag igen", säger Severin och lämnar de grå lockarna åt vindens dans.
Han sitter på knä vid en grav. Varje dag i fem månader och fyra dagar har han prytt graven med en ny bukett. Buketten plockar han alltid själv i växthuset de byggde upp tillsammans en gång i tiden.
Hans en gång klarblå ögon har blivit nästan lika grå som hans hår. Det gör honom lite ledsen, för han vet hur mycket Dorotea hade älskat hans ögon. Kanske det var just för deras färg, eller kanske det var innehållet i dem.
"Att du lämnade mig så hastigt är fortfarande oförklarligt", fortsätter Severin och smeker grässtråna. Han tänker att under dem och under jorden, där ligger hon. Där ligger hon som han alltid har älskat och aldrig ska sluta älska.
Severin är sjuttiofyra år. Dorotea var sjuttiotvå när hon lämnade honom i en hjärtattack. Den kom så plötsligt. Hon dog omedelbart och han grät öppet. Allt läkarna såg var en gammal sårbar man, som även han snart skulle dö.
De hade aldrig gift sig, Severin och Dorotea. När de var i tjugoårsåldern och precis hade uttalat de tre magiska orden, bestämde de sig för att äktenskap inte var något för dem. De liksom visste själva att de aldrig skulle kunna älska någon annan. Allting var så rätt.
När Severin var tjugoåtta år fick de en son, Gabriel. Han dog som sextonåring på sin moped. Han hade aldrig ens kunnat ana den där lastbilen. Sorgen Gabriel lämnade efter sig var outhärdlig, men de klarade sig igenom den värsta tiden - och sedan bestod bara fina minnen av honom.
Två år efter Gabriels död fick de ännu en son, Noel, som dog när han var tretton månader i influensa.
Severin och Dorotea kände sig förföljda av olyckan, men samtidigt älskade de varandra och fokuserade på det positiva. Minst två kramar om dagen, så att de skulle klara sig. Dorotea hade varit en duktig författare och Severin hade varit en skicklig snickare innan de pensionerade sig tillsammans, för att tillbringa de sista åren lyckliga.
"Hälsa till Gabriel och Noel, älskade", säger Severin innan han lämnar kyrkogården.
Sedan, på pricken sex månader efter att Dorotea dött, kommer hon till honom på natten. Han tror att han drömmer.
"Severin", hör han i sömnen och slår upp ögonen. Den välbekanta rösten hör ihop med skepnaden han ser, omringad av ett starkt ljus.
"Dorotea", säger han försiktigt som att han är rädd att bli avvisad.
"Det är dags nu", berättar Dorotea och smeker Severin över handen innan hon tar den i sin.
Severin följer med Dorotea och känner hur hans kropp lämnas där på sängen tom och övergiven. Den tillhör inte honom längre.
"Pappa!" hör han röster och rusar mot sina söner.