Pilutta hade ont i ryggen. Men hon gick till arbetet ändå. För hon hade ingen bra vikarie. Hennes chef insåg så småningom, när hon började bli helt snedvriden när hon gick. Att en extra nog behövde läras upp.

Dom dagar hon inte lyckades ta sig till jobbet, blev hon sjukskriven med värktabletter. Troget fortsatte hon så fort som möjligt, att bända sig ur sängen gråtande, för att ta sig upp och komma iväg till jobbet. Så vikarien skulle begripa vad hon jobbade med.

Hon kunde tillslut inte sitta på sin kontorsstol, för det kändes som ryggen gick av. Hemma fick hon stå och äta sin mat.  Hon stannade hemma nästa morgon. Sonen mådde lite bättre och pluggade på Vuxengymnasium. Hon kunde inte sätta ner den ena foten. Det var som vassa glasbitar varit  inspikade i den.

På vårdcentralen hade man tyckt att hon skulle gå på sjukgymnastik. Det hade förvärrat det hela. Hon beslöt att ringa akuten. De skickade en ambulans som hämtade henne snarast. Hon skrev ett liten brev till sonen om var hon befann sig.

Röntgen. Massor med morfinsprutor. Ändå som vanligt vägrade hon ligga i sängen, utan släpade sig omkring i en gåstol till toaletten och lunchrummet på sjukhuset. Efter en vecka beslöts det att man måste operera. Färd till ett annat sjukhus som skulle utföra det.

Operationen var svår. Pilutta slutade andas under den. Men mirakulöst gick allt bra och hon kom tillbaka till sin sjuksäng. Där fick hon inte ligga och dra sig. Utan måste upp och skutta, för att inte få blodproppar. Som tur var hade hon ju tränat  innan med sin gåstol. Men ännu var det rätt mycket morfinsprutor som behövdes. Hennes vikarie från jobbet, började ringa och be om råd, där hon var på sjukhuset. Pilutta försökte hjälpa så gott hon kunde. Trots sina starka mediciner.

Efter 3 månader försökte hon börja jobba igen. Hon måste ha en käpp för att kunna ta sig fram. Hon satte fast en liten Nalle på käppen och försökte se det roliga i det hela. Hon fick åka taxi till jobbet. För hon kunde inte skaka omkring på buss eller tåg. Lite märkvärdig kände hon sig.

Välkomnandet var väl inte riktigt som hon tänkt sig! De verkade inte direkt glada att hon kom. Allra minst vikarien. Tänk, så roligt vi har haft här på jobbet åt dig, sa arbetsledaren, Då din vikarie berättade hur vimsig du var efter operationen. Då hon ringde för att få hjälp. Och så skrattade de och log i mjugg mot varandra även chefen.

Pilutta hade också förändrats, märkte hon. Ska jag behöva jobba här, tänkte hon. Nej, livet måste väl ändå ha något mer. Sagt och gjort. Lite sökande så satt hon snart på skolbänken vid 54 års ålder. Sa upp sig från jobbet. Så fick vikarien ta hand om det hela.     

Hon har inte saknat en enda av sina fd arbetskamrater ännu!