En resegrammofon. Nu när det finns musik överallt, i hemmen, affärerna, mobiltelefonerna, bilradion, är det svårt att förstå vilken underbar tingest det var, en grammofon som man kunde bära med sig vart som helst.
Och det gjorde folk. Man tog ut den i trädgården, anordnade utflykter till bergstoppar och badstränder, man ställde ner den, öppnade locket, vevade på veven, plockade fram en stenkaka ur fickan i locket, satte i ett nytt stift, knäppte på spaken som hindrade skivtallriken från att snurra, la på ljuddosan försiktigt för att inte skada skivan, det raspade ett tag och så började musiken.
Härligt, härligt. Och folk runt omkring kunde också höra vilka moderna människor man var, och vad man gillade för musik, om det var Lapp-Lisa eller Ernst Rolf eller om det var Jussi eller om det var sån där jassmusik.
Det var inte i alla hem som det fanns resegrammofoner. Det var en lyxpryl. Fast dom som var allra lyxigast hade radiogrammofoner. De som hade det tyckte inte de behövde någon resegrammofon också. Det var när barnen kom upp i tonåren som de kunde vilja ha en. Och köpa skivor för sina veckopengar. Men innan man gjorde det, så var det säkrast att lyssna på vad kompisarna tyckte var på modet, så man inte kom hem med någonting som var gammalmodigt och ute.
Vi hade ingen. Men min farbror Arvid i Värmland han hade en. Visserligen var det en dyr sak. Men han var ju ungkarl så han kunde kosta på sig något som bara var för nöjes skull.
Och varje år när vårterminen var slut och pappa som var lärare blev ledig och vi skulle åka "hem till Värmland" som vi sa, så började jag se fram emot att få träffa farbror Arvid och lyssna på hans resegrammofon. Han hade många roliga skivor. En som hette Baksjöbottningen, en som hette Nakenhetskultur, en som hette Klot-Johans hambo. Han hade Kalle på Spången med Edvard Persson, men den skiva jag längtade allra mest efter att höra, den hette Ave Maria. Och det allra bästa med den var att den började så fint, med ett klongande på något som jag sedan förstod var en harpa och ännu längre fram så förstod jag att det var ett preludium av Bach som Charles Gounod hade satt en melodi till.
Etiketten på skivan var också alldeles underbar. Något som såg ut som ett tempel, jag tror att det liknade Washington Memorial i Washington DC, men det insåg jag inte förrän fyrtio år senare.
Det var inte alls så att det saknades musik i mitt hem. Där fanns ett piano, och om man tryckte ner pedalen och slog an en ton, så klingade den länge och liksom ekade mer och mer innan den dog bort helt. Och man kunde pröva flera toner, hur de lät tillsammans, och drömma sig bort mot fjärran stränder, simmande i klangernas hav.
Men farbror Arvids resegrammofon var något alldeles särskilt.Sommartid bodde han i lillstugan, som var fylld med allsköns bråte, där fanns gamla tidningar, en svarv och en hyvelbänk, seldon, fiskeredskap, konstiga slöjdalster och mycket annat roligt.
Grammofonen var nog i alla fall det bästa. Och så var det så roligt att övertala farbror Arvid att dra fram den, och han myste över min barnsliga förtjusning när musiken började strömma ur det mystiska svarta hålet alldeles under locket.
Farbror Arvid var lugn och trygg, alltid glad, alltid beredd på att svara om man frågade om något som hade med jordbruket att göra. Därför var det så ofattbart den dagen vi fick höra att han var död, han hade bara satt sig på trappan till lillstugan och när min faster, som också bodde på gården, kom förbi, såg hon att han inte mådde bra. Hon satte sig bredvid honom, han la huvudet i hennes knä och så dog han. Min farmor berättade i telefon för min mamma precis hur det hade gått till.
Farbor Arvid hade inte många ägodelar. Han hade bott kvar i sitt föräldrahem hela sitt liv. Några egna möbler hade han inte, och han var inte mycket för att samla på sig saker. Men resegrammofonen hade han ju. Och eftersom han inte hade några barn var det hans syskon som var dom närmsta arvingarna till det lilla han hade.
Så nu var det förstås frågan om vem som skulle ha resegrammofonen. Skulle den gå till min faster eller till oss? Det var inte värt att prata för mycket om det för då verkade det som om man bara brydde sig om saker, när vi alla sörjde någon som vi verkligen hade tyckt mycket om.
Men hur det nu var så blev det bestämt att vi skulle ha grammofonen. Den skulle hämtas en dag på sommaren. Vi bodde i en stuga som mina föräldrar byggt några kilometer från föräldrahemmet där farbror Arvid hade bott.En dag gick pappa för att hämta grammofonen. Jag och min storebror var fyllda av förväntan. En grammofon, va häftigt! Ja ordet häftigt använde man ju inte på den tiden, men jag hittar inget annat ord för den pirrande känsla av förväntan jag hade i kroppen.
Vi ställde grammofonen på köksbordet. Min bror öppnade locket, vevade upp fjädern och la på en skiva. Det var Farmareflickan.
Mamma började gråta, och pappa höll om henne. Jag satt där vid bordet, och min glädje över den fina grammofonen förbyttes i en känsla av skam. Så egoistiskt att glädjas åt en fin sak, när vi sörjde en som var död!
Och den där känslan av skam satt i länge, men så småningom införlivades grammofonen bland våra saker, och snart var det inte ens så att man tänkte på farbror Arvid när man använde den.
Mina föräldrar brydde sig inte om den. Det var jag och min storebror som lekte med den. Och en gång kom vi på något ganska intressant. Om man lät den stanna när fjädern slutat dra, och med fingret på skivan fortsatte att snurra den i samma riktning som den gått, så började den gå åt andra hållet, och musiken hördes baklänges. Visserligen gick då stiftet i fel vinkel mot skivan, så risken var stor att den ömtåliga shellacken i skivan skulle repas upp, och vi gjorde det inte ofta, men i alla fall tillräckligt för att jag skulle fascineras av att höra en bit av Kalle på Spången baklänges.Det blev så här:
Neeeengåps åp ellak ellak ellak ellak
oj ellak nekliv ellak oj ellak nekliv ellak soh nrag...
Så småningom tröttnade vi på att spela de skivor som farbror Arvid hade haft och började köpa egna för våra veckopengar. När det började säljas 33-varvsskivor fifflade min bror med regulatorn så han fick den att gå på ungefär 33 varv i minuten. Dom var ju gjorda för att spelas med mycket finare nål och mycket lägre nåltryck så dom blev snabbt förstörda. Men då var det dags att skaffa andra grejer, med pickup och elektrisk förstärkning. Och den gamla resegrammofonen hade spelat ut sin roll.
Långt senare fick jag för mig att jag skulle lära mig en vers av Kalle på Spången baklänges. Jag har sjungit den offentligt några gånger, senast på en visafton i Hackås. Den blev mycket uppskattad av publiken.
Och så har jag undrat över en sak. Apropå att sjunga baklänges. Borde vi inte göra det mera? Ja, att sjunga baklänges är ganska svårt, men det finns kanske andra sätt att få tiden att gå baklänges. Den där känslan av att tiden obevekligt marscherar på, och för oss allt närmare det oundvikliga slutet... Är det verkligen så? Kan det inte vara så att tiden är något som strömmar både framåt och bakåt, att vi inte sitter fast i nuet, utan vänder oss mot det som skall komma eller mot det som har varit och att det är vår fria vilja som styr?
Jag vet inte vart resegrammofonen har tagit vägen, om den står på en vind eller har blivit ivägskickad till någon soptipp. Men det spelar ingen roll var den befinner sig rent fysiskt, i mitt medvetande är den fortfarande samma underbara pryl som den var när jag, full av förväntan, bad farbror Arvid att veva upp den och lägga på den skivan som klongade så där fint.