Samtalsämnena snurrar,
munnen formar ord
bildar meningar
diskussionen är vild och galen.
Intressant, vild och galen.
Tycker du så, vad intressant!
Jag menar så här,
förstår du?
Haha, nähe!? Tänkte vi samma tanke !?
Hmm, hur menar du nu?
Okej, jag förstår,
vad galet!

Men ibland.
Skrattskratt,
pratprat.
Tysttyst, jag bara lyssnar.
Orkar inte med er.
Kan ni inte bara lägga ner ?
Det ni pratar så engagerat om nu,
det kommer både vara
bortglömt och ointressant imorgon..
ÅhVarHarDuKöptDenDär
VilkenFinBlommaDuHittatTillFödelsedagsbarnet
VadÄrDetHärFörReceptSaDu
VadDuktigDuÄr
BlaBlaBla...
Hur orkar ni?

Jag svarar på tilltal, men that's it,
det är allt jag orkar.
Hur är det i skolan?
Det är bara bra.
Fin klänning du har.
Tack så mycket.
Vad fin du är i håret.
Tack så mycket.
Kan du hämta mer kaffe?
Ja, det kan jag.
Vill du ha en bit kladdkaka till?
Ja tack, en liten bit.
Hur är det annars då?
Bra tack.

Undrar ni egentligen?
Jag tvivlar.
Haha, skulle ni undra hur det är med mig,
varje gång vi träffas?
Det tror jag inte.
Men man måste fråga det,
det hör till vett och etikett.
Men vet ni vad?
Jag sitter hellre här
i min glasbubbla,
slipper ert ointressanta ordflöde
helt utan mening, rim eller reson,
bara sitter här och lyssnar utan att höra.
Så ni kan sluta låtsas bry er nu,
sluta fråga.

Jag flyr hellre än att lyssna.
Sitter hellre i tänkarfåtöljen
med mitt rosa välbläddrade block, i knät
och bläckpennan i handen.
Där sitter jag mycket hellre,
skriver och tänker lite.
Tänker mycket.
Hämtar min bok,
läser och hämtar inspiration
skriver vidare,
tänker vidare.
Skickar ett sms till en ängel.
Skriver lite till.

- Vad gör du där uppe?
Åh nej, nu ropar de.
Nu måste jag gå ner för
de tjugo trappstegen,
ner till det meningslösa pladdret
som kräver
att jag också ska prata intresserat
om antika speglar och gamla släktrecept.
Tjugo trappsteg
ner till mitt eget lilla privata
tystsyndrom.
Måste jag verkligen?

- Alla undrar ju vart du är någonstans!
Ja, just det.
De undrar för att de borde undra.
För att man "ska" vara närvarande
engagerad och pratig.
Men jag gör inte som man SKA,
jag gör som man borde.
Jag vill som jag vill.
Jag tycker inte om att låtsas vara intresserad,
låtsas skratta åt era torra stenålderskämt,
låtsas tycka att det är SÅÅ trevligt
att ni låtsas bry er om mina åsikter.
Jag avskyr det!
Ni fattar ju ingenting...

Vi är så olika man kan bli.
För ni tänker inte.
Det gör jag.
Jag tänker.
Finns det fler som tänker,
på riktigt?