Du känner tiden dra förbi
den sveper som en vind
och efter många år
dess spår
kan läsas i
en fåra på din kind

Och om ibland du gläntar
på framtidslandets port
så oerhört är det
som ingen ännu vet
så väldigt det som väntar
så litet det du gjort

Du ser hur dagen virvlar bort
liksom ett visset strå
din tid på denna jorden
bland mänskorna och orden
och sångerna är alltför kort
att bygga nåt beständigt på

Men ändå är det trösterikt
att nya släktled står i tur
med andra jag och du
och nya då och nu
men djupt i själva grunden likt
det liv du själv ska kliva ur

Ja åter kommer salighet och gråt
att växla enligt livets lagar
i sorg och skratt
som dag och natt
och vemod, glädje ska få följas åt
liksom de gjort i dina dagar

Sann kärlek ska få kärl av ek
att mogna i som ädelt vin
där skimrar morgondagg
på rosentagg
och nektar samlas in på lek
av ständigt nya honungsbin

och världsanden ska åter se
sitt verk det underbara
som ebbar ut i dyning
och föds på nytt i gryning
med ögon som kan glittra, le
och stråla så förunderligt klara