Knäböjer inför min framtid
ger mig
och vandrar iväg med min ensamhet
dock tacksam
för jag mötte den vackraste
av änglar
ty brände jag mig
på dig
och är förevigt
förlorad
skriver
toner av tårar
bottenlös uppgivenhet
heter dikten
som kan läsas från min blick
längtan
efter att vara din för dig
inte bara en kropp
att hålla i
en gång
mina fingrar skriver
de tankar
som hindrar
mig från att andas
och mitt förstånd
söker
efter det fel
som du ser
som du inte visar mig
och jag saknar
som du sa att du gör
fast på riktigt
för du tycks ha valt
din ensamhet före mig
och det gör
att jag dör
lite
för varje sekund av din frånvaro
har du redan viskat
farväl