Jag klev in genom dörren. Det var ett vackert litet kök. Allt i furu. Utom kylskåp, diskmaskin och spis som var i metall. Ett tjock furubord med vit virkad löpare och grön/vitrutiga gardiner.

Vardagsrummet hade tulpanblommiga soffor och krulliga fårskinn på Malmstensfåtöljer runt ett vitt bord med en blå glasängel på. Vita gamla skåp med torkade blommor. Senaste platta tv:n uppskruvad på väggen 42 tummare minst.Balkongdörren ledde ut till ett stort inglasat rum med rottingmöbler och matsalsbord även här.

Men det var nått som inte stämde. På bordet vid soffan i vardagsrummet stod en tallrik och ett glas med halvdrucket vatten i. En filt låg ihopknölad på golvet. En mobil låg också på bordet. Den var påslagen. Plötslig förstod jag att jag inte var ensam i huset. Jag  fick is i magen. Tänk om det var någon farlig rymling. Jag hade ju ingen som väntade på mig, nu när jag hyrde sommarstugan. Och själv var jag här i huset olovandes.

Jag beslöt att gå upp på övervåningen. Trots att hjärtat bankade alldeles förfärligt. De flesta rummen var sovrum. Vackra och smakfullt inredda. Jag satte mig på en säng som nog tillhörde en tonårsdotter. Det var en himmelssäng i rött och vitt. Massor med bilder av idoler som jag inte kände igen. Måns Zelmerlöv tyckte jag i alla fall jag en liknade.

Dörren som jag trodde var garderob öppnades. Mitt hjärta höll på att stanna. Ut kom en ung pojke i 16års åldern. Svarta jeans  med hål. En t-tröja med döskallar på. Och ett stort svart hår. Han såg lika förskräckt ut som jag.

Hej, sa jag fånigt och knäppte igen översta knappen i min vita kofta.

Fan, sa han Vem är du? Ska jag tillbaks nu?