Feghet är att aldrig leta
Aldrig röra runt, bara våga peta
Grytan brändes på min rast
Jag glömde värmen på i all hast

Patetiskt är att klamra fast
Inte vilja vara till någon last
Ta grepp alltför klent
Få grepp, men försent

Jag hänger här och dinglar
vägrar släppas i glömska ännu
Med kall blick, bänd bort mina fingrar
Snälla putt mig inte in i glömskan nu

Blir som mossan på en sten
ständigt belyst med fel sken
kommer regn att spola bort
kommer vind att torka bort

Vad låter rätt(vist), raring;
Att jag då ville att du skulle gå
eller att jag nu bara vill vara din?
Jag släpper och faller med ett vrål
Det blev trots allt vår

Jag hängde där i bara fingrar
Du släppte mig; "Vi måste glömma nu"
Med kall röst, upplöstes mina fingrar
Men dimman aldrig skingrar
glömskan är och förblir bara du