Bakom glasen mörknar valvet... jag borde bege mig.. Jag borde ha begett mig för länge sen. Men jag begav mig aldrig... för dina armar, dina läppar, du.. höll mig kvar... Jag ville inte gå häller Jag ville stanna, för alltid... Men någon gång kommer allt att ta slut det vet jag med... Men jag trodde att tystaden skulle stanna och "mjöö":et vänta bakom knuten tills oändligheten tog slut.. Jag hoppades iallafall... Men jag ska inte sörja tomheten... för jag har minnet kvar, för alltid och jag har hoppet att det inte var det sista av sitt slag...