jag visste att du var en konstnär redan när vi träffades.
där i början, när det enda som fanns var vänskapliga ord och blickar som ville ha mer.
du använde din gåva till att erövra mitt huvud,
med meningar och förvrängda ord tills jag skrattande lät dig vinna vår pågående ordstrid så att jag skulle få dricka min ljumna kaffe latte.

med en förkärlek till förnuft, ville du vara så säker på att känslan som fanns bakom de stulna blickarna i början var på riktigt att du bidade din tid i flera år.
med en road blick och goda råd på läpparna, fanns du alltid där när mer eller mindre allvarliga förälskelser avlöste varandra i mitt liv.
i och med förståelsen till varandras olikheter men med det konstanta stödet till att arbeta på våra jag, uppskattade jag verkligen vår vänskap.

djupet och närheten, fanns där från början men blev intimare med tiden.
du hade bestämt dig: det skulle bli vi och jag anade ingenting alls.
jag kände att du började tränga dig in, på mark som inte var avsedd för dig.
där jag aldrig hade kunnat föreställa dig.
innan du kysste mig hade jag aldrig kunnat ana att du skulle erövra så mycket av mig på så kort tid.
vår första kyss fick mig att rodna,
vår andra kyss fick mig att falla bakåt,
efter vår tredje kyss flydde jag.

men du gav inte upp och jag förstod inte då vad som hände för jag har aldrig blivit så intensivt uppvaktad innan.
jag började lägga märke till saker du ändrade hos mig, hur du lirkade upp dörren till mitt vita hjärta och sakta forcerade dig in tills mitt motstånd var helt begravt, dörren vidöppen och mitt hjärta ditt.

du tog dig genast an att måla mitt hjärtas väggar med röda nyanser, för lycka, kärlek och framtid.
trots alla förvrängda ord bibehöll du min nyfikenhet och väckte min kärlek.
när jag äntligen gav mig själv helt till dig, när det var min tur att stå där redo och erbjuda dig mitt hjärta blev du lycklig.
du målade med ord upp vår framtid, färgade den vackert mörkröd av kärlek och älskade med mig på det självklara sättet som gjorde att vi blev ett.

men bara några dagar senare hade du tröttnat.
mitt hjärtas canvas väckte inte längre din skaparlust och du lämnade mig ensam med frågor som aldrig fick svar och tårar som brände som eld.
ännu ett av dina beslut som chockade mig svårt.
du gick under jorden och tog vår vänskap med dig.

nu har du bara ilska kvar för mig och en liten del av mitt hjärta hann du måla
med skrämmande, svarta bilder innan du försvann helt men jag gör mitt bästa för att måla över dem.
tyvärr är jag inte lika bra på att måla som du var men jag har återigen lyckats återställa mitt hjärtas canvas till dess ursprungliga, helvita skick.

jag inbillade mig att du lärde mig att älska igen men jag har tvingats inse att med din gåva för ordens betydelse har du lärt mig hur jag ska låsa mitt hjärta ännu hårdare, göra det säkrare, om än inte omöjligt att öppna igen?

jag går vidare genom livet trots allt men någonstans i bakhuvudet maler en stilla undran om du kommer dyka upp efter tre år igen, som sist?