Vet du, vet du att det fanns en tid då jag trodde att jag hade allt att vinna på att säga att jag älskar dig älskling.
Jag trodde, att lägga mitt hjärta i dina händer,
Låta mina känslor tala,
Skulle få mina ord att värma din frusna själ.

Så jag sa allt, och jag sa det hundra gånger om.
Om inte det var nog sa jag det igen och igen.
Jag lät orden bli starkare, känslorna bli mäktigare, jag lät mitt hjärta älska dig ännu mer, och mer, och mer.

Och det fanns stunder då jag trodde att jag nådde fram, att jag hade lyckats bryta mig igenom.
(Lyckan var då total)

Men som alltid, som alldeles för bekant hamnade jag alltid tillbaka där jag först började.
Jag kallar det för ruta noll, där jag alltid lyckades som mest och längst stå.

Jag såg mina ord studsa tillbaka, få mitt hjärta att verka ännu mer.
(Om nu möjligt)
Jag gav dig ord som, varma sanningar, smekande som mjuka berörningar.
(Jag fick oftast inget tillbaka)

Jag fick stå på ruta noll, och det var kallt, jag frös.
(Jag frös enda in till min själ)

Så vet du, nu sparar jag på mina ord, älskling.
Jag säger dem inte högt, inte längre.
(Jag älskar dig men jag vill nog inte att du ska veta det mer)

Det räcker.

Du får stå kvar, men jag går nu.
Mina ord är inte dina längre.
(De får inte smeka dig mer)