SAMANTHA XXXVIII.

Prolog.

Med bultande hjärta mönstrade hon raden av nyanlända flygpassagerare. Affärsmän, muslimska familjer, afroamerikaner, orientaler, skådespelare, miljonärsfruar - all världens människor som kommit med airbus och som nu skyndade vidare till sina hem, arbeten eller till något anslutande flyg.

Där!  Där kom han!  Med spänstiga och målmedvetna steg gick han mot utgången och kom henne till mötes. De föll i varandras armar. Hettan från hans läppar mot hennes sände vågor av himmelsk eufori genom hela hennes skälvande kropp. Hon tyckte sig sväva med vinden i ett guldskimrande empyreum, hennes ögon fylldes av glädjetårar som sköljde bort alla synintryck, utplånade entréhallen och alla dess människor. Kvar fanns endast han och hon, ett tidlöst och evigt kärlekspar som ingenting, någonsin mer, skulle kunna upplösa.  Åh! Robert! flämtade hon.  Robert!

SLUT.

Samantha slog ihop den färdiglästa boken. "Åh! Herre Gud! Vilket eländigt pekoral!  Vem skriver sådant här och vilka läser?"

"Vilka läser?" frågade jag.  "Ja, du till exempel!"   Samantha  invände: "Jag hittade ju bara den här boken på ett säte i tunnelbanan. Jag köper verkligen inte sånt här!" - "Nej, men du läser i alla fall!"

Jag gick in på Google, sökte på "Kärleksromaner" och fortsatte: "Hon som skrivit den där boken, kallar sig visserligen Varya Vaughan - men det är en pseudonym. Egentligen heter hon Érnesztina Szílagyi. Född i Ungern 1934. Hennes  etthundraåtta böcker har översatts till över femtio språk och sålts i ett nittiotal länder. Jätteupplagor. Snacka om "kioskvältare"!  Hon är säkert god för några kubikmeter hårt packade hundradollarssedlar.

Samantha blev nu nyfiken. "Kanske något till ett inslag i min talk-show?  Tror jag skall sondera lite.

Sonderingen gav vid handen att Ernesztina bodde i ett ensligt beläget hus i en av sydstaterna.  Vi skulle åt det hållet i ett ärende, men inte förrän fyra månader senare. Emellertid bokade Samantha ett datum då vi skulle kunna hälsa på och få ett samtal i lugn och ro.  Fyra månader går fort.

Kapitel 1 - uti vilket vi beger oss söderut.

Fyra månader går som sagt fort. Nu hade Samantha packat en stor skåpbil för en längre reportageresa i sydstaterna.  Det regnade då vi startade men klarnade upp efter ett par timmar.

På andra dagens resa och vid bokad tid nådde vi Ernesztinas hus. "Hus" låter nedsättande om denna palatsliknande byggnad. Den måste ha byggts någon gång på 1880-talet av någon bomullsbaron, rikare än  J.D. Rockefeller och J.P. Morgan tillsammans.  Till "slottet" hörde stora bomullsfält, hur stora kunde jag inte avgöra med blotta ögat. Det fanns även skog.

Vi parkerade bilen och klappade på den stora ekporten.  Långt om länge öppnades den av en högdragen herre med obehagligt utseende.  Vi frågade efter  Ernesztina Szilagyi, alias Varya Vaughan.  Herrn meddelade korthugget att det inte fanns någon med det namnet  varpå han slängde igen porten med en smäll som ett åsknedslag.  Vi klappade igen men nu öppnade ingen.

Jag vände på huvudet och betraktade Samantha. Såg något som jag bara alltför väl kände igen. Blodhunden hade vaknat, hon hade fått upp  vittring och nu skulle hon utan vidare riskera livet för att få fram sanningen.  Mina förhoppningar om en lugn och behaglig reportageresa grusades därmed brutalt.

Vi steg tillbaka in i bilen och körde utom synhåll.  Vi kunde gömma oss i en skogsdunge som nådde nästan ända fram till slottet.  Samantha talade om för mig att vi skulle in i byggnaden och det snarast.  Hur det skulle gå till visste hon inte, men in skulle vi.

Under timmar som kändes dygnslånga låg vi på en liten kulle i skogsdungen och höll huset under uppsikt. Ingenting märkligt inträffade förrän skymningen börjat lägra sig.  Då svängde en elegant limousine upp framför entrén. Ur bilen steg sex herrar, av deras klädsel att döma högt uppsatta och välbärgade personer. 

Då de släppts in, dröjde det inte länge förrän en stor varubuss från en cateringfirma anlände.  Några män började bära in mat i ofantliga mängder.

Då de vänt och åkt därifrån kom nästa transport. En minibuss lastade av ca 15 damer,  vilkas klädsel avslöjade allt om deras yrke - världens äldsta sägs det.

Samantha viskade i mitt öra:  "Har du sett filmen ´La grande bouffe´?  Marco Ferreri 1973."  Jo, jag förstod.  Det rustades till fest och med "fest" avsågs icke en julgransplundring för 7-åringar.

Samantha viskade vidare: "Jag öppnar en bakdörr!" och försvann. Snabbt hade hon, utan att väcka uppmärksamhet, blandat sig med de prostituerade. Snart hade alla gått in i huset.

Kapitel 2 -  uti vilket Samantha skrider till aktion.

Solen hade gått ned och skymningen var tät. Jag smög försiktigt bort mot husets baksida.  En dörr stod lite på glänt. Jag uppfattade en skymt av Samantha, vinkande på mig. Så tyst som möjligt gick jag in och stängde dörren bakom mig.

Enda vägen att komma vidare var en trappa nedåt. Jag följde den och befann mig i en lång korridor. Jag var i husets källare.  På korridorens båda sidor fanns dörrar, en del var gallergrindar, andra massiva. Jag såg ett vinlager, en panncentral, ett förråd, ett frysrum och lite annat.  Frysrummet kunde endast öppnas och stängas från utsidan.

Där korridoren slutade, ledde en trätrappa uppför. Jag gick upp, ängslig att minsta knarr i ett skevt trappsteg skulle avslöja mig. Någonstans i huset fanns Samantha. Skulle något hända henne vore jag den enda livlinan och det förutsatte att ingen visste om min närvaro.

Jag kom in i en hall.  Jag hörde steg närma sig. Lyckades gömma mig bakom ett draperi. Såg genom en glipa samme man som "välkomnat" oss tidigare på dagen.  Jag tyckte inte om färgen på hans slips så jag sänkte honom  med en upper cut bakom vilken jag lade hela min kroppstyngd.  I hallen stod en stor koffert. Tom.  Jag vek ihop mannen och lade honom bekvämt samt fällde ned locket.  Enär jag är en blödig och ömsint natur slöt jag icke snäpplåset.

På övervåningen hade festen börjat.  Sju herrar frossade i mat och dryck.  Glas klingade. Bordskonversationen pendlade mellan sorl och skrål.

Genom en dörrspringa fick jag en överblick av bankettsalen. Till min överraskning fann jag att Samantha plötsligt blivit servitris. Iklädd endast en kaninmössa, nätstrumpor (stay-up), högklackade pumps  och världens minsta förkläde gick hon runt och skänkte vin i remmarna vartefter de blev tomma. Gästerna spottade inte i glasen så stämningen steg.  Man firade tydligen någon lycklig tilldragelse.

Så småningom blev det dags för desserten.  Det var här de inhyrda kurtisanerna kom in i bilden.  Sju herrar och femton kurtisaner. Det blev två till var och en, samt en i reserv.  De lättfotade damerna leddes in och ställdes upp på nakenparad. Den celebraste av de celebra skulle få välja först. Det var en herre med yvigt hår och polisonger. Rund under fötterna vinglade han fram till "godisdisken" för att plocka russinen ur kakan.  Han pekade på en rödhårig skönhet med gröna ögon och enorm amningspotential.  Men plötsligt stöp han som en klubbad oxe.  Som i ett trollslag stöp även de övriga sex. Alla var djupt medvetslösa. Ögonen reagerade inte på ljus eller på rörligt föremål.

Samantha tog nu till orda. Först vände hon sig till kurtisangardet: "Jag är Samantha Weaver från Dynamic Television i Chicago.  Ni behöver inte leverera några sexuella tjänster.  Ni skall bli intervjuade i min talk show. Vidare skall ni få betald utbildning på en balettskola. Ni skall bilda en turnerande danstrupp. Jag ordnar en bra manager så att ni ständigt skall ha engagemang.  Tänk på saken!  På gatan riskerar ni hälsan och till och med livet.

Nu vill jag emellertid att alla hjälper mig ned med herrskapet här. De skall in i frysrummet.  Jag tar hand om deras plånböcker och identitetshandlingar så att vi kan få reda på vilka de är och vad det gör i detta hus som inte tillhör någon av dem."

Sagt och gjort. Vi bar ned alla sju plus mannen i kofferten. Lade dem i frysrummet och låste utifrån. Sedan samlades vi runt bankettbordet och Samantha förklarade mötet öppnat.

"Det finns gott om mat kvar så var vänliga att ta för er.  Jag skall nu kort redogöra för vad jag fått fram genom att hålla ögon och öron öppna samt genom att titta lite i portföljer och annat.

I Ernesztinas nattduksbord hittade jag ett rejält lager med Zopiklon. Hon är tydligen beroende av starka sömntabletter.  Dessa tabletter råkade jag av misstag lägga i vinflaskorna. Ja, jag begriper inte hur det gick till. Det bara blev så.

Värden här på stället är stadens kommunalråd. Han bad sin Rotarybroder,  chefspsykiatrikern på stadens privata dårhus om intyg att Ernesztina var otillräknelig. Detta utfärdade herr dårhuschefen omgående, utan att ens ha sett "patienten".  Nästa steg blev att få Ernesztina omyndigförklarad och att själv bli utsedd till förmyndare. Inget problem. Allmänne åklagaren var Rotarybroder även han.

Väl med fri åtkomst till Ernesztinas förmögenhet och  med assistans av ytterligare en rotarybroder blev det lätt för kommunalrådet att skaffa lagfart på fastigheten och de därtill hörande ägorna.

Vad blev det av Ernesztina då?  Jo, hon är baglady och sover på en parkbänk - jag vet vilken. Vi skall hämta henne redan nu i natt. 

Vi skall inte dra in den lokala polisen. Den är lika korrumperad den. Jag skall så fort solen gått upp kontakta vänner jag har inom FBI. De bör vara här redan i morgon förmiddag."

EPILOG.   -  Slutet gott, allting gott!

Jag skall inte trötta min kära läsare med oväsentliga detaljer. Allt gick i lås. Då värd och gäster till brakfesten släpptes ut från frysrummet,  hackade de tänder med en frekvens av ca 85 hack i sekunden - motsvarar ett e i stora oktaven.  Snart skulle de emellertid få varmt och skönt i sina burar på statshäktet.

Ernesztina visade sig vara en underbar kvinna.  Vi blev kvar som hennes gäster, allesamman - även de f.d. prostituerade. 

Vi fick veta att Ernesztina levde på sina romantiska kioskpockets men att hon dessutom skrev dikter. En samling låg för närvarande hos en förläggare i Budapest och skulle komma ut i november.  Litteraturvetare som förhandsläst dikterna i deras engelska version talade om "det märkligaste sedan Emily Dickinson" - inte illa.

Som avskedsgåva fick vi varsin signerad pocketbok:  "Kärlek och svartsjuka" av Varya Vaughan.  Varya lovade att komma till Samanthas show inom de närmaste två månaderna.  Just nu hade hon en del att stå i.

Vi fullföljde nu den reportageresa som vi tvingats avbryta. Så småningom kom vi hem igen.  Vi frågade om det hänt något speciellt under vår bortavaro.  Ja, det var det här med Doreanne igen.  Vad hade hon nu hittat på då?

Epilog till epilogen.

Jo, hon hade lyckats bluffa sig till en doktorsgrad i psykologi.  Doktorsgrader finns att köpa på  nätet. De skrivs ut av alla möjliga universitet som har det gemensamt att de inte existerar.  För 200 $  kan man bli doktor i precis vad som helst.

Nu hade hon åtagit sig att hålla en föreläsning på det stora psykologseminariet som just detta år ägde rum i Virginia Beach. Ämnet hon skulle föreläsa i var "Betingade reflexer".  Då hon skulle visa hur det fungerar i praktiken, hämtade hon in en balja och en stor vattenkanna. Hon gick in på ämnet "Plask och inkontinens"  och nämnde det faktum att porlande vatten kan framkalla våldsamma och okontrollerbara urinträngningar.  Så tog hon vattenkannan och började hälla vatten i baljan.  Plorr! Plorr! Plorr! Plask! Plask! Plask! Ploooorrr!

Plötsligt blev det oroligt  i bänkraderna. Folk reste sig och trängde sig ut.  Vid utgången blev det stockning och vid de två toaletterna köer på 30-40 personer, alla hoppande på ett ben och desperat kramande blygdregionen. Många misslyckades och städerskorna skulle förvisso  få ett drygt jobb.

Doreanne är nu "Persona non grata" på alla vetenskapliga kongresser och det på livstid.              

                                                            SLUT.