Längs min vandringsled stötte jag på en knotig gammal ek. Trots att jag i normala fall är något skygg så beslöt jag mig denna gång för att ta modet till och fråga denna högresta varelse om upplysningen.

Eken harklade sig så att lite av barken lossnade och svarade sedan utifrån mittstommen av sin bastanta stam: ”Vi är alla fyllda utav ljus och helt och hållet upplysta. Det är blott så, att en del av oss minns detta ljus, och andra inte”.

Jag tackade eken för detta svar och frågade den sedan om irrvandringar. Eken svarade då att det finns bara två sorters irrvandringar: ”Att inte ta sin upplysning på allvar nog; eller att ta sin upplysning alltför allvarligt.”

Vi skrattade båda gott åt hans svar, och jag tackade honom åter en gång, innan jag vandrade vidare längs min stig; nu med aningen saktare, men också något lättare, steg. Bakom mig hörde jag hur eken och dennes löv dansade i vinden.