Och det gör mig så ledsen.
Att beskåda,
Vad vi har blivit.
Vad vi har kommit till.

När är nog verkligen nog?
När säger ens själ ifrån?
När skriker ens inre, att det är dags att oredan tar slut?
När inser man att saker och ting har nått sitt oundvikliga slut.

Det har blivit så att vi, du och jag, gör alldeles för ont.

Det svider,
Och jag lider.
Jag ser bara nu alldeles för många hinder.

Till att vi ska vara någonting bra.
Någonting värt att ha.

Och jag gråter från ett grått inre.
För inga svar till mina frågor,
Jag längre finner.

Sinnesro och lycka verkar inte ingå i vårt koncept.
Respekt ingår inte i vårt sätt.
Och ingenting med oss är längre lätt.

Vi känns alldeles för fel och infekterat för att ens betraktas som nära rätt.

Och jag har ingenting att ge mer.
Inte längre,
Allt jag är och allt jag har,
Och mer än det,
Har jag gett.

Det är sorgligt, hur något kan sluta vara vackert sådär abrupt.
Hur det kan förvandlas till simpel korrupt.

Mitt hjärta, vännen, har nog gett upp.

Ett ohindrat och nödvändigt slut.
Vi nu mött.