"Du är kallad till migrationsverket den 7/10 för beslut i ditt ärende" 

Vi kliver in i ett vakum och sätter oss

Jag kan inte andas. Är nära på att spy. Hör ett dussintal språk på samma gång.
Det ligger en tyngd i rymmet.
Här väntar folk. Några sitter. Andra vankar till och från.

Jag är nervös fast jag redan vet.
Kan inte andas. Är nära på att spy men det enda jag tänker är att jag inte får gråta.

Inte vara en avvikelse just här.
Inte bryta den tysta överenskommelsen med de andra.

Att behålla lugnet är det viktigaste.

Varje person här inne bär på en sten. Långt tyngre än de själva.
De håller den på raka armar ovanför huvudet.
Men de klarar det.
De håller den enbart med sin metala styrka.
Med sitt lugn.

Om jag fäller en tår just här, om jag ger efter för de tårar som alltmer klumpar sig i halsen bryts den tysta överenskommelsen.

Det går inte att andas här inne.

Säkerligen har mängder av människor brytit ihop
i denna sal eller strax utanför.
Hundratals har tappat den mentala styrka som bär deras sten.

En dörr öppnas och en familj kliver ut. Fadern ler.
Han är finklädd och glad. Han ser ut att kunna andas.

Slutligen kommer vår handläggare.
Vi kliver in genom samma dörr där familjen just klivit ut.

Handläggaren pratar lugnt. Hon är inte elak. Inte omänsklig.

Vårt fall är ett avslag.
Inte solklart
men väldigt långt ifrån tvetydigt.

Handläggaren är inte elak. Inte omänsklig.
Hon gör sitt jobb.

"Överklaga inom tre veckor annars är beslutet lagstadga och fast.
Jag råder däremot inte att överklaga, då resultatet med största sannolikhet ändå
kommer att bli detsamma och processen bara kommer att förlängas.
Det bästa är att acceptera avslaget, åka hem och från hemlandet söka asyl
med hänvisning att ni är ett par eller gifta. Det är enklare och tar upp till 6 månader."

- Svenska konsulatet i det landet är stängt.

"Då kan det gå med ett konsulat för ett annat nordiskt land i området. Eller med ett svenskt
konsulat som ligger i ett närland.
Den här regeln, att man måste söka från hemlandet vid en relation, är omdiskuterad och impopulär.
Bland annat vår generaldirektör har i en skrivelse till vår regering velat att dom här reglerna ändras.
Men just nu är det så det fungerar. Tyvärr"

Jag börjar aldrig gråta. Inte heller i detta rum.
Men all syrebrist har gjort mig trött. Jag somnar
när jag kommer hem.
Dör i ett slag av känslor som inte går att
beskriva.

Stenen håller jag fortfarande kvar.
Medveten om att jag en dag kommer jag att kasta den långt, långt bort från våra huvuden.

Men dagen känns just nu,
väldigt långt långt bort
från idag.