Du brukar fråga mig,
Då och då,
Vad jag tänker på.

Lika blygsamt, lika lätt, lika skyldigt brukar jag alltid svara:
"ingenting, ingenting speciellt"

Jag önskar att jag kunde säga dig alla mina tankar.
Jag önskar att jag kunde, beskriva dig min inre värld.
Min längtan.

Jag önskar att jag kunde säga dig en gång,
Någon gång.
Hur jag önskar så innerligt vännen, att du inte skulle vara så otrolig förutsägbar.

Att jag önskade att du kände behovet av att då och då,
Bara ibland,
Inte alls så ofta,
Men någon gång,

Överaska mig till lycka.
Få mig att le sådär otroligt ärligt och äkta.

Att du vännen, kunde få mitt hjärta att skutta, på rätt sätt.
Att du kunde, ge lite av dig själv, för att berika mitt inre,
En aning.

Jag önskar att du,
Helt enkelt,
Valde,
Att vara min prins.

Du brukar fråga mig,
Då och då,
Vad jag tänker på.

Och så jag önskar,
Min förbliven inre röst.
Är överöstad,
Så tyst,
Och inte alls hörd.

Av verkligheten du väljer att vara.

Vännen lite mer, lite mer,
Än det här.
Är allt jag begär.