Jag kan inte längre se dig. Du har gömt dig bakom små moln.
Visst är det vackert när fåglarna flyger och du tittar på.
En åskådare har du alltid varit men själv så har jag inte varit någonting.
Bara något som du såg en dag, för länge sedan när du var lika synlig som jag.
Men spelar det någon roll längre? Du kommer alltid att finnas gömt i mitt hjärta.
Fast du inte är lika synlig som oss andra.
Du är och kommer alltid att finnas kvar.
Lika så ditt hjärta, som svajar nerför molnet för att trösta min saknad.

Visst, vi kunde alltid lita på att det skulle komma en mer passande dag.
Inte som alla andra dagar när vi inte kunde stå på våra egna ben.
När dina händer skulle passa perfekt för att ändra dag.
Du ser allt, inget undgår dina ögon som följer varje steg jag tar.

Som alla andra dagar kunde vi vara lyckliga. Som i en hjärtlig romans med stjärnorna.
Faller en så faller alla. Men med dig så föll ingenting.
För varje gång du ser på mig står jag lika stadigt
som när snön faller från ditt moln.

Dina händer som passade för ett nytt sekel. Kunde sätta stopp för mitt hjärta.
Sätta stopp för tiden som sakta tickade i mina öron var dag.
Den dagen vi kom underfund med att ditt hjärta passade ihop med mitt.
Satte du stopp för hela världen att förstöra det som skulle bli.
Vårat liv.