Kärleken gjorde jämt så ont. Hur ofta hade hon inte gått med hjärtat fullt av oro. Att bli sviken. Inte duga. Övergivas. Hon mindes inte.

Det blev som en livsuppgift. Förälska sig. Gå helt upp i den nya kärleken. För att sedan övergivas. Eller själv inse att hon inte ville fortsätta. Då hon inte tolererade vissa saker. Då var uppbrottet lättare. Svårare när hon blev den övergivna för någon annan.

I ett längre förhållande hade det blivit ett barn. Älskat av henne. Hennes allt. Han mera ointresserad. Bröt sig ur förhållandet snart. Glömde helt barnet. Betalade inte ens. Det fick kommunen göra. Det var nog det svåraste att inte barnet blev omhuldat. Som inte bett att få vara utan föräldrar. Inte ens att bli fött.

Ändå hoppades hon på kärleken med ett stort K. Fast det blev glesare mellan förälskelserna. Barnet behövde henne mer. Att skapa ett hem. Åren gick och barnet blev stort. Flyttade och bildade en egen familj. Barnets fru ogillade henne, hon förstod inte varför. Det blev långt mellan besöken.

Numera ville hon inte bli kär. Ville ha ett lugnt liv. Fullt av sina intressen. Göra allt hon inte kunnat för barnet. Men som förr i tiden blev hon givetvis kär igen. Hon höll sig undan. Led sina egna kval. Visade aldrig något. Aldrig igen samma oroliga kärlek till någon!