När jag vandrar ensam bland ruinerna
och dränker min melankoli i desperation
som inte kunde bli just mera ytterlig,
verkar den slutliga lösningen på samtliga problem
mest vara all den frid som döden kanske ger,
och man är redo att ge upp allt det som ännu ej förlorats,
när en röst med ens blir hörd bland spillrorna
och återkallar dig till verkligheten,
den mer verkliga än alla världsliga fadäser
och bankrutter och materialismens hela nonsens,
kärlekens oantastliga verklighet,
och du hör din vän med mildhet säga:
"Alla dina tårar är rent guld för mig,
för de påminner om att jag behövs
om ej för annat, så för andras sorgers lindring,
då min kärlek bara existerar
för att bidra till att upprätthålla
den universella kärleken,
som aldrig nånsin får försummas eller överges.
Ursäkta min påminnelse."
Och plötsligt var min kärlek väckt till liv igen,
i jämförelse med vilken alla världsliga bekymmer
plötsligt var försvunna bortom horisonten
och för gott, ty det finns ingen annan verklighet
än kärlekens, som lever.