Månen ramlade ner mitt framför mig,
tusen bitar månglas nuddade mina fötter.
Jag böjde mig ner på knä, tog upp en glasbit i min hand.
Jag stirrade länge och väl, den blänkte som ett guldsandkorn på botten av en sjö. Fast den var så mycket vackrare, nästan likt snöflingan som föll från himlen häromdan. Kanten va inte vass, den påminde mig om strået jag åt hallon från, eller grässtrået jag drog upp från marken. Fingrarna gled runt månglaset, jag log för mig själv.
Den trollband mig, den raderade min stress. För det enda jag gjorde var att stirra på en liten bit glas, som egentligen kom från en glödlampa som ramlat ner. Det kan vara bra att ibland stanna upp och andas, drömma sig bort. Då kan det allra minsta, bli det vackraste av allt.