Det var inte min värld
Fast jag älskade den
och försökte tala till den
förstod den inte mitt språk

Jag kände mig maktlös när
vinden tog ton i träden
och talade till alla där
utom till mig
och vattnet som inte förstod

Jag hade till och med
glömt hur jag gjorde som barn:
att ta i ett grässtrå

Tafatt lämnade jag omgivningen
där jag bara var gäst
så lyfte jag ansiktet
till solen bakom

Molnen var så nära
de var mina
ett av dem kröp in
i mitt öra viskande kelfullt

Om det ovälkomnas kärlek
som är oförstådd