Hon var ensam. Huset var tomt. Kranen i köket droppade. Irriterande. Hon stod ändå stilla vid ytterdörren. Lutade sig mot dörrposten. Ytterdörren stod på vid gavel, ut mot trädgården.

Höstdagen var kylig. Trädgrenarna kala. Några ruttna äpplen låg nedanför ett av träden. För fåglarna. De blev nog inte uppätna. Gräset var brunt. Hennes blomrabatt intill huset såg ut som en katastrof. Nattfrosten hade fått dem att sloka efter marken. Några såg ut som en brun sörja. Hon brydde sig inte.

Några skator satt i körsbärsträdet och stirrade på henne. Hon blängde tillbaka. Sparkade med ena foten på tröskeln, för att få dom att flyga iväg. Dom satt lugnt kvar! Hon drog tröjan omkring sig. Aldor hade åkt iväg på sin tjänsteresa. Hon hade vinkat av honom alldeles nu. Hjälpt honom packa sin väska. Skickat med en flaska med Vichyvatten och hans Lakritzkarameller som tilltugg på resan.

Hon kände sig inte direkt lycklig. Två ensamna veckor.Och hennes funderingar. Hennes fantasi var tyvärr en stötesten i hennes liv.  Aldor brukade säga att hon skulle börja skriva böcker. Istället för att sitta och fundera ihop, det han INTE gjorde på sina resor. Hon hade fått en bärbar dator i namsdagpresent. Men den stod mest där på byrån. Ibland hade hon lust att slänga upp den på vinden. För att slippa se den.

Hon stängde ytterdörren. Gick in i köket och stängde av bryggaren sedan hon fyllt på sin kaffekopp. Hon drog åt kranen. Tog en sockerbit till kaffet, satte sig på diskbänken. För att se ut genom fönstret om skatorna satt kvar i körsbärsträdet. Jodå!