Vad håller oss så friska och så fräscha i vår oskuld
trots vår korsväg av allt elände och tragedier?
Är det för att vi så hårt arbetar eller älskar?
Jag tror det är något mer subtilt och dunkelt
och är nog benägen att benämna det vår idealism
som aldrig viker ens för bulldozerattacker
oberoende av hur vi än blir överkörda.
Vare det rubriken för vår hemlighet:
den oslagbara optimismen
och all den entusiastiska arbetsnarkomanin
som bara tilltar ju mer den blir överansträngd.
Kärleken är vilan från nedslagenhetens slagfält,
och med åren skall vi mer och mer behöva den;
så låt den gärna bli ett efterlängtat lyckligt slut.