"Om luften är fylld av det dom kallar kärlek,
varför hittade då detta vakum oss?"
Tänkte hon och satte på sig ugnsvantar
För hon förvandlar inte allt hon rör till guld
Hon förstör det istället.

När hon lyssnade på nyheterna
för 15972 minuter sedan
var det som att
Allt var läst direkt till henne,
tragedi efter tragedi
Och hon önskade sig långt bort därifrån
Till en plats
där man inte kan urskilja
besvikna ansiktsuttryck på den man älskar

Och istället för att sitta och vänta
på att telefonen skulle ringa
Slet hon ur kontakten och vandaliserade sladden
"Bara som bevis,
att det inte är mig det är fel på,
det är dig."
sa hon till sig själv.

10 minuter över två låg hon blickstilla i sin säng
nästan död
Med naglarna hårt nerpressade i handflatan
För så länge hon känner smärta
kanske hon fortfarande lever

Och hon bestämde sig för att räkna minuterna
Endast en tidsfråga.

"Det var i alla fall 15'972 minuter sen jag blev ensam kvar."