Ett år går fort

så snubblande fort

men inte för dig

För ett år sedan var du rebell

svarthårig med tandställning, märliga kläder och ring i näsan

skolkade jämt och sket i skolan

Kommer du ihåg när vi slogs och skrek till varandra mitt i natten?

Nu pratar vi samma språk

tandställningen är borta och ett perfekt leende möter mig

(tack Stockholms stad för detta, ni har ingen aning om hur mycket det betyder för henne)

klädvalet är kanske fortfarande lite märkligt men fint på sitt vis

ingen ring i näsan

och numera skolkar du aldrig

Tack gode Gud för att den tiden är över!

Kommer du någonsin att förstå min ensamma förtvivlan?