I den askgrå himlen väntade Mia troget utanför dörren till höghusets mäktiga entré. Hon hade förvissat sig om att möta Peter och få ut de där orden som han så envist höll inne, då de pratades vid sist. Grälet de båda hade haft mynnade ut i att Peter till slut slängde på luren, vansinnigt arg och besviken för att Mia fortfarande anklagade Peter för Mias kusin, Rolfs död.

En bit bort utanför entrén satt två polisspanare i en silvergrå Mercedes. På uppdrag av Säpo skulle de bevaka en man vid namn Alexander Kosinski. En man som länge gäckat Sveriges högsta ledning inom Säpo. Alexander Kosinski hade en sporadisk kontakt med Peter som jobbat inom Tele och kommunikations byrån Fender. Fender hade som uppdragsgivare Staten och det gjorde Fender till en het aktör som på många sätt skulle bidra till Rysslands framgång i ett nätverk som nu Säpo var högst intresserad av.

Ut från entrén kom två personer som polisen snabbt kunde identifiera. Den ena mannen var en statlig tjänsteman som de länge haft ögonen på, hans namn är Ingvar Karlsson och är styrelseordförande i statens forsknings och utvecklingsavdelning inom IT. Den andre personen är Peter, Peter Eriksen, som ett år bakåt utvecklat en produkt som Mia i sin tur anklagat Peter för, som indirekt mördat Mias kusin Rolf, Rolf Larsson. 

Nedanför den långa backen kommer Mia vankande i sin alldeles säregna stil och är förhoppningsfull inför att träffa Peter och reda ut alla begrepp. Vid entréns halv dunkla ljus väntade Peter in Mia som sakta är på väg mot huset norra gavel. Mia ser Peter och ropar till, Peter vinkar, men mannen som är med Peter drar plötsligt fram en pistol ur sin svarta rockärm. Peter som råkar se vad Ingvar Karlsson gör, tittar förvånat på honom och utbrister; "vad gör du"? Ingvar Karlsson ler lite snett och gör en mantelrörelse och skjuter Peter rätt i bröstet som får honom till att vika sig framlänges. Den dova smällen från det 22 kalibriga vapnet som med en hemmagjord ljuddämpare skar tystnaden, vilket Maria till trots, svagt hörde. Hon stannade till bara ett tjugotal meter från platsen och stod som förstelnad. Hon visste att det var Peter som låg och förblödde, hon visste att det nu var hennes tur att möta nästa kula i loppet. "Varför? Ekade det i Mias huvud, "varför"?  Den iskalle mannen Ingvar Karlsson som nu riktade vapnet mot Mia utbrast: "Du skulle inte ha lagt dig i, du hade chansen att gå medan tid var och sluppit se det du nu ser." Blicken mannen nu hade när han nu sakta kramade vapnet var dödande. Han log snett och var redo för att avlossa ännu en kula som med all säkerhet skulle träffa sitt mål. Men plötsligt small det till högt bakom Mias rygg. Det var polisen, de träffade den iskalle mördaren  i ryggen och han föll huvudstupa fram och låg intill Peter.

Den andre polisen skyndade snabbt fram och avväpnade mördaren samtidigt som han kände om Peter fortfarande hade någon puls. Polismannen ropade högt till sin kollega som stod intill Mia. "Ring ambulans, han lever." Däremot hade mördaren Ingvar Karlsson dött omedelbart efter att ha blivit träffad av kulan som letat sig in mellan skulderbladen. I ambulansskenet stod Mia omhuldad med en varm filt. Chockad och knapp kontaktbar stod hon intill de båda polismännen. Polisen frågade om igen om mannen som nu låg död framför ambulanspersonalen. Men Mia var djupt medtagen och kunde inte ge några som helst svar. Däremot fann polisen en lapp i Peters hand. På lappen gick det att läsa av ett banknummer, samt ett telefonnummer som hade ett 08 nummer och en adress som båda polismännen tycktes känna igen. De tittade nästan lite förtvivlat på varann och utbrast; "jaha då får vi väl först informera chefen, innan vi gör något mer".

Med mobiltelefonen i örat hördes det en gäll röst spraka ut, och polismannen gav intrycket av att vara besvärad. Det var han med all rätt, de hade nu fått order om att åka till adressen med fullmakt att ta in personen i fråga som var rikets statsminister. En person de i denna nu sena natt skulle väcka och förhöra. Allt verkade skumt och ihållande jobbigt. De båda polismännen som bara hade några timmar kvar av sitt pass, ringde nu på dörren till landets mäktigaste person. I foajén tändes lyset och sakta öppnades dörren och där stod statsministern med blicken svagt fäst vid de båda polismännen. "Klä på dig, du får följa med", harklade den ena polismannen fram till staionen. I bilen på väg dit, lämnades inget åt slumpen. Statsministern ringde sina rådgivare som såg sina livvakter besvärat sitta intill. De hade säkert ett och annat att tänka på de också nu i denna sena natt, där frågor inte fick svar. Allt bildade bara en yttligare obegriplig rynka, där allt var långt ifrån klart och resonligt. På stationen hördes en hes kaffebryggare hosta och intill skrivbordet låg en på börjad rapport om nattens händelser där diset fortfarande höll sin overkliga närvaro av konspirations teorier och där målet nu råkade vara självaste statsministern.......