Är det fel att vara realistisk?
Får man inte vara tydlig,
då man då riskerar vara övertydlig,
som om tydlighet var något negativt
och oklarhet, otydlighet och flum att föredra?
Får man då inte längre vara klassisk?
Vad är poesi och verskonst om ej fritt fram
för ordrikedom, spekulation och fantasi?
Om man då ger det en begriplig realistisk form
och brukar en korrekt syntax, interpunktion och grammatik,
så att det hela liknar någon sorts stilism,
är det då att förakta och förkasta,
för att det ej passar in i Ezra Pounds,
James Joyces, T.S.Eliots och Edith Södergrans ikonram?
Felet med en envis antimodernist
är att han är så chockerande och upprörande radikal
åt alldeles fel håll: han strävar bort
från modet och tendenserna, från flummet
och från formupplösningen och språklikriktningen
och går mot strömmen med att kräva klartext,
realism, konkret begriplighet och raka rör,
och måste det då vara så förbannat fel?