Det är becksvart (eller hur folk beskriver det)
så när som på ett svagt sken från gatulamporna
när hon vandrar den stjärnprydda gatan fram
och trots att den första snön inte fallit än
så knastrar det under fötterna när hon kliver på frostglittret som nästan bländar hennes grönbruna ögon

hon tänker att hon förlorat mot sig själv
för hon skulle ju vara någon annanstans nu
och inte under ett kyligt orange ljus
som snarare än sprider värme i kroppen på henne
får det att isa längs med ryggraden
för man är sällan så ensam som på en tom gata
med bara sina egna rökbildande andetag som sällskap

med vissheten om att känslan kommer vara borta när hon kliver in genom dörren där hemma och stänger den bakom sig
och i och med det liksom lämnar världen hon nu befinner sig i utanför
så skyndar hon på stegen litet

Vi flyr alla mot något

- från något.