Hon stod vid järnvägsstationen. Det var vår. Hon var tonåring. Hade mörkt hår. Hennes framtänder korsade varandra. När hon log såg hon ovanligt söt ut tyckte man.

Hon hade en plastpappa. En riktig bror. Två halvsystrar och skulle få två syskon till. Fast det visste hon ännu inte. Hennes riktiga pappa var död. Han blev bara 34 år. Hon var 6 år då. De brukade hälsa på honom på sjukhuset. Han kunde inte tala. För han hade ett hål i halsen. Han skrev på ett block. Mamma brukade läsa högt för dem. När han ville säga nått till henne och lillebror.

Mamman hade gift om sig med plastpappan. Han var halvbror med hennes riktiga pappa. Hade lovat att ta hand om dem när hennes pappa var död. Ibland undrade hon om hennes pappa menat att de skulle gifta sig med varandra!

Plastpappan var en suput. Gillade mest att spela kort och dricka pilsner. Hennes mamma blev likadan. Barnen var mest till besvär. Sina halvsystrar fick hon för det mesta ta hand om, när hon inte var i skolan. På skollunchen gick hon hem och handlade mat åt sina syskon. Mamma skämdes för sitt leverne. Ville inte visa sig i affären.

Denna vårdag stod hon där ensam. Ett godståg kom in på stationen och stannade en stund. Innan det skulle fortsätta. Hon stod så nära att hon kunde höra röster. Det var på ett främmande språk hon inte förstod. Genom en vagns springor och hål kunde hon plötsligt se ögon som stirrade på henne. Någon försökte få ut sin hand som den ville henne något. Hon blev rädd.

Lite längre bort såg hon några kvinnor komma fram till vagnarna. De försökte stoppa in brödbitar och små matpaket genom springorna. Så startade tåget och fortsatte sin färd.

 Det var krig men inte i hennes land!