de osynliga
döljer sig ute i skuggorna mellan träden
de bär sin glöd i kupade händer
den vållar dem smärta
men de skäms för mycket för att klaga
det är alltför bittert att ha blivit
s å d a n

mest av allt fruktar de att bli sedda
i sitt armod
därnäst fruktar de medlidandet
och skammen
vad de inte förmår gör dem vresiga
vad de förmår gör dem löjeväckande
vad de minns stiger som skum i ögonen
därför flyr de in i glömskan

de osynliga
bär sin glöd i kupade händer
bär den till kallkällor och vattendrag
där de sänker ner den

kokar ben
stiger rök
andas dimma

sist är hjälplöshet