Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
passande musik: http://www.youtube.com/watch?v=k_Hcy15XbkA


Pianostämmarens dotter I

Du satt där vid ditt piano, det skymde och snön lyste som reflexer utanför. Du tryckte ner en tangent och ur det ostämda pianot ljöd en ton. Jag stod bakom dig och tittade på din vackra ryggtavla och undrade när du skulle vända dig om och upptäcka att jag stod där. Du fällde ner pianolocket och lade dig ovanpå. Jag kunde höra dig snyfta, så jag gick fram och ryckte lite försiktigt i din kavaj. Du vände ditt ansikte mot mitt och jag kunde tydligt se ditt röda, tårdränkta ansikte. Du lyfte upp mig i din famn och kramade mig hårt, hårt och lade håret bakom öronen. Jag lutade mig mot dig och kände ditt hjärta banka där innanför.

Efter en stund lyfte du ner mig på golvet, reste dig och satte dig ute på farstun. Där satt du tills det blev helt mörkt och jag bara kunde skymta din gestalt genom köksfönstret. Du hann aldrig komma in innan jag blev skickad i säng. Idag ångrar jag att jag var ett lydigt barn.

Morgonen därpå sprang jag upp och letade in mig i det andra sovrummet. Jag hörde hur mamma stod i duschen och såg hennes obäddade sida av sängen.
Och pappas bäddade. Jag kröp upp i sängen och la mig ovanpå täcket och tittade upp i taket. Kände doften av pappa, av tobaksrök och dendär lukten av hans rakvatten som mamma hatade men som jag älskade. Jag hörde hur kranen i badrummet vreds åt och mamma kom ut med badrocken om sig och handduk som en turban på huvudet. Hon la sig jämte mig och jag vände mig mot henne och tittade in i hennes ögon.
”Var är pappa?”, frågade jag.
”Tidigt, tidigt, när du låg och sov så startade pappa bilen och åkte iväg. Jag vet inte när han kommer tillbaka”, sa hon och strök sin hand över min kind.
”Kom, så ska jag fläta ditt hår”. Så vi gick vi ut ur rummet och
ner för trappan och sedan minns jag inget mer.

Solljuset strilade in, jag kände hur någon bredvid rörde sig och suckade i sömnen. Det tog ett tag innan jag förstod att jag hade slungats trettio år bakåt i tiden. Jag började vänja mig vid det nu. Vant satte jag mig vid sängkanten, hasade fötterna, tog på mig morgonrocken och gick tyst nerför trappen. Lillungen var redan uppe och satt klistrad framför teven. Rutinmässigt började jag plocka fram mat ur kylskåpet och porslin ur skåpet.

"Markus, spring upp och väck pappa! Det är dags för frukost".
Knappt hade jag hunnit avsluta meningen förrän jag hörde små snabba fötter springa uppför trappan, in i badrummet. En kran vreds på och stängdes av nästan lika snabbt. Kort därefter hördes ett rop från sovrummet och ett förtjust skratt. Ett par tyngre fötter klev långsamt nerför trappen, hela tiden följt av fniss. John kom ner med Markus hängandes över axeln. Håret hans droppade och jag kunde bara tänka mig hur sängen såg ut.

"Gomorgon, älskling. Du kom visst upp fort...". Jag kunde inte låta bli att flina till.
"Det menar du inte...! Jag trodde jag skulle få sovmorgon för en gångs skull. Men men...ska jag hjälpa till med något?". Så släppte han ner en sprattlande Markus på golvet.
"Du kan väl ta äggen, så kan vi sätta oss sen. Markus, vill du ha ägg?".
"Aaa, men bara det gula".

Solen lyste klar från höstblå himmel. Träden hade redan tappat många löv, och i parken fanns stora lövhögar som Markus förtjust hoppade i innan han vände intresset mot den intressantare lekborgen. Det kändes kallt där vi satt på parkbänken och tittade på.
"Jag drömde i natt igen. Om min pappa".
"Han som stack när du var liten?".
"Mmmhm. Det är så konstigt, jag drömmer samma dröm varje natt; samma händelse, samma dofter, samma....samma halvdöda känsla". Jag ryste till.
Så var det tyst en stund.

"Men nu har du haft den här drömmen i...ja, ett halvår säger vi. Är det inte dags att du gör någonting åt det?", frågade John.
"Ja, som vad då, menar du?, sa jag syrligt. "Leta upp honom?".
"Precis", svarade han och tittade på mig.
"Du är inte klok". Jag kunde inte annat än att skratta. "Leta upp honom efter trettio år, det går ju bara inte".
"Varför inte? Det kanske är så att du måste få något avslut, få veta varför han bara lämnade er sådär".
"Jaha, okej. Säg att jag behöver ett avslut och att jag hittar honom, inte fasen känner han igen mig! Jag var fem när han stack, John".
"Han borde känna igen dina ögon. Ingen annan kan ha den blick du har. Men säg att han mot alla odds inte känner igen dig så behöver du inte avslöja vem du är. Du har iallafall då fått veta hur han ser ut nu, vem han har blivit. Det är väl också ett slags avslut?", svarade han och tittade bort åt Markus håll igen.
"Nej, nu fryser jag för mycket för att sitta här något mera, nu åker vi hem och lagar mat. Hämta Markus så går jag till bilen så länge", svarade jag och började raskt gå åt parkeringen.

På kvällen när jag läst Markus godnattsaga, släckt och satt dörren på glänt satte jag mig jämte John och tog fram favoritboken, Paulo Coelhos "Alkemisten".
"Den där boken har du läst hur många gånger som helst nu. Ska du inte läsa någon annan, det står ju hur många som helst olästa i bokhyllan", frågade John bakom gårdagens tidning.
"Nej, det är bra. Jag gillar bokens tema, man ska följa sina drömmar".
"Det är ju sant. Men du borde följa dina egna drömmar istället för att läsa om andras".
"Nu är du dum, det räcker nu. Jag ska inte, och jag vill inte leta upp honom".

John sänkte tidningen och tittade på mig.
"Vad skulle hänt om Santiago inte hade följt sin dröm? Han hade varit fast som fåraherde och kanske i framtiden undrat varför han inte följde sina drömmar och gräma sig över sitt val. Inte för att tvinga dig, men jag ber dig göra ett försök. Om inte för dig själv, men för att förhindra din framtida fråga om vad som kunde ha hänt".
"Du har läst boken".
Johns ögon glittrade till.
"Jag gör mycket när du inte ser. Förresten var jag så nyfiken på hur man kan läsa en bok om och om igen. Men den var faktiskt bra, får jag lov och erkänna".
Jag suckade. "Okej, jag gör ett försök. Men jag lovar ingenting om utgången".
John tog upp sportdelen. "Framtiden är inget man garantera, man kan bara hoppas. Lova mig att börja i morgon".
"Ja, jag lovar".




Prosa (Novell) av Simmerskan
Läst 446 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2008-10-21 23:27



Bookmark and Share


    eva m h
Jag tycker om denna berättelse. Ser fram emot fortsättningen!
2008-10-22
  > Nästa text
< Föregående

Simmerskan
Simmerskan