på den nybyggda motorvägen
känns det som att vara på väg bort
kanske någonstans i Norrlands inland
och jag minns befrielsen i att vara på väg
med lätt packning
utan uppgjord färdplan

jag önskar att jag vore på väg just nu
att jag slapp avfarten mot det gamla livet
där jag känner mig ensammare än någonsin
just nu
denna oktobermorgon i det överjordiska ljuset
som driver tårar i mina ögon

jag ville bara ge mig motorvägen i våld
utan mål trampa gasen i botten
bort bara bort från allt som är slut och förbi
bort från det sorgliga som ännu återstår
för jag fryser så in i själen när jag kommer hem
och hänger upp jackan i hallen

jag är inte ens halv jag är styckad
och det som varit jag är bilder
i en fläckig backspegel knappt skönjbara
fragment av ett liv
flyktvinden sliter löv från trädgrenarna
och virvlar dem över nya E18:s vägbeläggning

jag vill bara fortsätta ut i hösten
som ett lösrivet blad ur almanackan