Han bar det med sig överallt
och blev aldrig sedd förutan det,
det gamla slitna fiolfodralet,
och ej heller såg man någonsin en fiol,
så att det tvivlades på att fodralet innehöll en fiol.
’Fiolmannen’ blev med tiden en legend
för den osynliga fiolens skull
och det högst synliga fodralet,
som ej lämnade hans närhet någonsin,
och som han aldrig öppnade ens på begäran.
Detta väckte allmänt folks nyfikenhet förstås.
Fanns det en violin i lådan eller inte,
eller varför annars höll han sig med den
med sådan svartsjuk hemlighetsfullhet?
En dag i ett kafé så satt den gamle mannen där
som vanligt med sin fiollåda bredvid sig
när en klass av tonårsflickor trädde in.
De såg den gamle mannen, och naturligtvis
så började det diskuteras vad för hemlighet
som fiollådan kunde innehålla.
En av flickorna, högst femton år, invände då:
”Men varför går vi inte fram och frågar honom?”
Ingen vågade, så hon gick fram och gjorde det:
”Är det en fiol ni har i lådan?”
Mannen svarade: ”Vad annars?”,
öppnade sin låda och tog fram sin violin
och började med ömhet spela
gamla wienervalser, örhängen,
sentimentala gamla melodier på sitt gamla skrälle,
tills det väckte även övrigas uppmärksamhet,
så att folk började att komma in
och sätta sig och lyssna, vuxna människor
och andra, så att det blev en publik.
Då blev den gamle mannen rädd
och stängde in sin fiol igen,
helt överväldigad av blyghet,
reste sig och smet sin väg.
En äldre människa, som kommit in till sist,
som råkade ta plats just bredvid flickan
som haft djärvheten att ställa felaren sin fråga,
kunde inte stävja sin nyfikenhet men frågade:
”Säg, hade han då verkligen en fiol i lådan?”
Flickan svarade: ”Nej, lådan innehöll hans själ,
ej något annat. Vi fick se den,
men ni kunde inte, så han gick.”
Det skulle till en sådan flicka
för att få en gammal man
att öppna upp sitt enda instrument
och låta sin tillknäppta själ få spela.