Mitt namn är Hildr

strid är mitt namn 

evärdelig ofrid stiftade jag

ty så älskade jag liksjön

Förvirrad och bortom sjunker jag ner på stolen. Trött sedan trettonhundrade år. Tystad och tom ser jag på den lilla kroppen. Jo jag vet vad jag har gjort, och jag vet att denna min tysta stund, är min sista i frihet. De kommer för att hämta mig bort.

Förlåt mig, förlåt mig du allra käraste liten!

1232 blev jag nunna men Gud vände sitt ansikte från mig så tydligt att de andra gick omvägar för att slippa se mig. Förvisad till det bortre hörnet i klosterträdgården blev jag, av hon den barska. Mörka ögon såg mig gräva och slita, om och om igen. Men vad jag än planterade i den bruna jorden, kom det ändå bara upp tistlar.

Tro mig, tro mig du allra käraste liten! 

Minns min make, Thorkel Sokker, den vänligaste make man kan tänka sig. Så god i sinnet så saktmodig, ja nästan trög i sitt vara. Hur han såg på mig med de ledsnaste ögon. Där fanns inget hat trots att han hade gott fog för detta, där fanns blott sorg, en sådan evärderlig sorg. Godset i Revsunds socken var sålt, och jag var dess bane, alltid alltings bane. I Herrens år 1434 fanns där ingen nåd för mig.

Förstå mig, förstå mig du allra käraste liten!

Brynhild Linnéa Karlsson, född på allmänna BB 1925 om sommaren, förglöm aldrig hennes namn. Så många år det tog, han stod emot han, Bruno Karlsson. Men så 1982 fick vi så äntligen föra dig till vila, älskade pappa.

Men nu är det slut, allt är till ända. Får vara bra med liksjöar, galdrar och galenskap. Får vara bra så. Inga fler skall lida, inga fler skall dö.

Inte efter dig, du allra käraste liten!