Jag satt vid fönstret och väntade. Mörkret hade för längesedan lagt sig och gatljusen långt borta vid stora vägen lyste som julgransljus. Jag lyssnade intensivt, men ljudet från pappas gamla Folkswagen gick inte att höra. Den hade jag inte hört på över en vecka. Mamma kom in i köket och ställde sig bakom mig.
"Väntar du på pappa?"
"Mmmhm", svarade jag och fortsatte titta ut.
"Det är dags att lägga sig, gumman".
"Men om pappa kommer?". Jag vände mig om tittade in i mammas ögon, dom avslöjade ingenting.
"Om pappa kommer, så lovar jag att gå in och väcka dig så fort han kommer innanför ytterdörren, okej?"
"Jag nickade, tog mammas hand och följde med uppför trappan.

Plötsligt vaknade jag av klockans ihållande ringande. Jag hade drömt igen. Fast inte exakt samma dröm. Konstigt, men samtidigt lite skönt. Kanske jag äntligen började släppa taget. Jag lade mig och snusade i Johns nacke och ruskade försiktigt på honom.
"Dags att vakna. Jag går upp och duschar, så får du fixa frukosten idag".
Ett svagt grymtande kom från John, och jag gick in i duschen.

När jag kom ner var redan John uppe och hade ställt fram allt. Äggen kokade på spisen och morgontidningen var hämtad.
"Jasså, du kom upp iallafall. Är Markus vaken?"
"Ja, jag väckte honom, han håller just på och klä på sig. Han ska väl till dagis idag, va?"
"Ja, jag kan skjutsa honom dit på väg till jobbet. Jobbar du över ikväll?"
"Nej, inte ikväll. Jag måste ju hem och se så att du börjar leta efter din pappa". John flinade till och sörplade försiktigt på kaffet. Jag valde att inte svara.
"Markus, kom ner nu, så äter vi frukost!"

Det blev som vanligt, vi satt kvar för länge vid bordet, så det blev att i rekordfart plocka på Markus ytterkläderna, pussa John hejdå och springa ut till bilen. I ilfart kom vi till dagiset, en snabb puss på kinden och sedan iväg igen. Chefen tittade lite smått förebrående när jag kom inrusande mitt i mötet, full med en massa ursäkter. Resten tittade lite frågande på mig tills kvinnan jämte mig försiktigt viskade att jag bara hade tagit på mascara på ena ögat. Jävlar.

Efter en stressig arbetsdag var det bara att åka till dagis för att hämta Markus igen. I hallen var det fullt med ungar, deras föräldrar och dagisfröknar. Men inte någonstans kunde jag se Markus.
"Hej, Marika. John var redan här för en timme sen och hämtade Markus".
"Jasså? Ja, okej, vi hade inte sagt vem som skulle hämta honom, men jag är lite förvånad. John brukar ju aldrig sluta före fem".
"Nej, han hämtar ju inte Markus så ofta. Vi var förvånade, men Markus blev riktigt glad, så då var det kanske tur att han hämtade honom". Fröknen log vänligt och jag kunde inte låta bli att besvara leendet.
"Jamen, dåså, då kan jag åka hem då. Inget annat som hänt idag?"
"Nej, inte så. Men då kommer ni med Markus imorgon igen?"
"Ja, precis vanligt, vid halv åtta-snåret. Hej då".

När jag öppnade ytterdörren slog lukten av matos emot. John stod i köket med förklädet på och såg lycklig ut. Maten stod på bordet och Markus satte försiktigt ut tallrikar på bordet.
"Men vad är det här? Lagar ni mat?! Åh, var härligt och komma hem och bara få sätta sig ner och äta!".
Johan log och gav en puss.
"Hej på dig också. Jag passade på att hämta Markus idag ändå som jag fick sluta tidigt, det kanske du märkte. Och jag tar disken sen efteråt, så kan du bara sätta dig ner vid datorn och koncentrera dig på att hitta din pappa".
"Så det var därför du gjorde allt dethär idag? Du är allt finurlig!", sa jag medan jag provsmakade brunsåsen. Johan bara log till svar.

Efter att ha ätit sig mätt var det bara att sätta sig framför datorn, John stod i köket, torkade disk och höll ett öga på mig. Var skulle jag börja? Jag visste inte ens var han kunde tänkas hålla hus, eller vad han kunde jobba med. Kanske man skulle anlita någon istället...det verkade enklare. Det fanns en tvekan som gnagde. Det fanns ingen stor chans att det skulle kunna gå, dethär var ju ett tokprojekt. Jag slängde ett öga åt John, som bara gav ett uppmuntrande leende. Det var bara att ge ett försök, för att hålla skenet uppe. En lätt sökning på Google skulle kanske räcka...Snabbt skrev jag in "Harald Åström" och klickade på sök. Jag trodde inte det var sant.
Nästan högst upp på listan över träffar stod det:

"Höga Kustens islandshästar AB
…Presentation Harald Åström, turledare…arbetar vanligtvis som pianostämmare…" och en webadress som jag klickade på. Nästan direkt kom det upp en stor bild av min pappa, han såg ut precis som jag mindes honom, bara äldre. Han log lite snett för fotografen.
"John...jag har hittat honom...", sa jag lite frånvarande.
"Va? Du måste skoja! Redan?! Hur gick det till?"
"Jag sökte på google...och där var han...".
John kom bakom mig och tittade på skärmen.
"Han ser ruskigt likt ut han på korten du har visat mig...men det är ju inte säkert att det är han. Sök på namnet på eniro och se hur många det finns med samma namn i hela Sverige", sa John och tog datorn från mig och började skriva.

"Vad jobbade han med när du var liten?", frågade John.
"Pianostämmare".
"...Det finns bara fyra `Harald Åström´ i Sverige och bara en är pianostämmare OCH jobbar med islandshästar - i Höga Kusten. Du hittade honom...".
"Får jag se närmre på dendär hemsidan med hästarna". Efter några klick hade jag hittat vad jag sökte. Jag gav tillbaka datorn till John.
"Läs detdär, det ska vi göra - alla tre." John tittade på skärmen och läste högt:

"Upplev naturens musik
Få en annorlunda upplevelse och häng med vår turledare Harald Åström genom Höga Kustens speciella natur och lär dig hur den spelar och talar till oss. På hästryggen lär du också samspelets konst och kommer närmare naturen än på många andra sätt. En riktig naturupplevelse för stadsmänniskor med ridvana. Finns endast som fyradagarstur. Boka här, eller ring oss."

"Aldrig i livet att jag gör dethär. Mycket säger jag ja till, Marika, men inte detta. Någonstans måste det ta stopp. Jag har respekt för hästar, jag är rädd för dem och jag vill INTE hänga på. Åk du, men jag hänger inte med på dina upptåg".