jag vet att
du vet och
du vet
antagligen också
du
minns det nog lika starkt som jag

när du
vidrörde min
hud som var brun och lerig från
dammet under den stekheta förmiddagen
men
det var mörkt nu och
ingenting på min kropp glänste men
ändå
valde du mig

ändå
drog du och
slet i
kläderna som redan satt löst för du
ville antagligen
trigga igång dig själv
var du
feg?

du släpade med mig på nertryckt gräs och
tryckte mig lika hårt mot
rostat galler som stank av
gammalt tandkrämsspott och urin

rutorna från gallret skar in i skulderbladen och jag
skrek
jag skrek inte ut för jag hade
tappat andan men jag
skrek inombords
kände du inte?
vad du för
feg
för att sluta?

festivalbandet skar in i
handleden men du
visste ju inte att jag
är rädd om mina handleder för du
kände ju inte mig du
visste ju inte vem jag var du ville bara
ha

jag försökte se in i ditt ansikte och
be dig sluta för jag
tror inte att du riktigt visste vad du gjorde men
den jävla spriten hade gjort dig
immun mot
riktiga tårar riktiga ögon
alla de självförsvarslektioner om ett starkt NEJ
hjälpte ingenting

så var gör man
i en stad där
alla har blivit immuna mot
allt förutom sprit
och man är ensam (nykter)
kvar?

jag fick
stå ut
tills du släppte och
vänta ut
nykterheten hos de andra
innan jag kunde

se någon i ögonen igen