Jag känner mig så centrifugerad av livet, det liv som vi ska glädjas åt.
Det känns inte bra alls, smakar på ordet centrifugerad.

Ja precis urvriden, mörbultad och trött.
Jag kämpar för att inte ramla ner i det svarta hålet.

För om jag gör det, hör ingen mina rop på hjälp.
Ropen rullar upp mot kanten men studsar ner mot mej igen.

Nu handlar det om att inte ge efter för denna känsla av hopplöshet.
Måste göra det som känns positivt det kommer att bli ett segt arbete.

Samtidigt vet jag att jag har det inte värst, jag känner mej skamsen
över det. Vet att det vänder och att solen stiger upp över min horisont igen.