Jag skrev en saga om en värld av glas,
och strödde eld bland orden.
Det var en gråkall natt och stjärnor föll
förgängligt ned mot jorden.

Och långt där borta vid ett fruset hav,
vid havets tysta stränder,
där fanns ett barn som vaggats lugnt
av trygga själars händer.

Och tystnad föddes
liksom stjärnor dör,
och luften dansar
så som vindar gör,

och smeker lätt mot kinden,
den lätta havsbrisvinden.

Och månen lyser med sitt klara ljus,
där havet söver med sitt tysta brus,
nånstans vid fjärran länder,

ett barn på frusna stränder.