Och så lyssnar jag och så tycker jag
att Dina ord, inget annat är vackert.
De skär som ljus genom mörker och sätter eld på mitt blodomlopp
Överallt känns de, varje stavelse så nära att de bränns
Jag gråter nu jag som inte gråter mer
Har ditt hjärta verkligen plats för fler?

Och jag som kämpar, tyst som ett djur för att bli oundviklig
men allt jag blir är hopviklig.
Ett platt A5 i kuvert, i högen där bland tusen före
Utan avsändare utan adress
Vart kommer man då?
Det här personnumret, kan jag använda det?
Jag är i och för sig inte så ung längre, snart 24
I en värld där barnen växte upp.

Framgång?
Bara rakt fram, uppför trappan, men du är lite sen. Utgång har du här, samma väg du kom.
Rundgång?
Tyvärr, någon sådan har vi inte. (Men jag hörde om en som hittade en Övergång, och med ens, hela livet höjdes en oktav!)

Jag går vidare, varken fram eller ut. Inte över
Jag vill runt.
Barnet vill bort, den vuxne vill hem
Jag vill bort för att hitta hem.

Och så söker jag och så finner jag
att drömmar har satts en övre åldersgräns.
Att bli ohämmat berörd, bara så där
Låta varje känsla bära
Är nu begränsat till de små
I en värld där barnen växte upp.

Det handlar om liv, drömmar kan ej dö
Bara drabbas mer eller mindre av tystnad.
Men ska jag viska redan
Eller varför tycks naiviteten hänga som ett fördömande åskmoln över mig?
Jag som tyckte naiv var ett så stoltserande uttryck.

Liv
Motiv
Laddat med längtan, med lust.
Och åt barnet makt. Måla världen i din färg!
Som du laddad med ord.

Reality kallar, skynda dig nu.
Och ibland är jag nästan villig att gå med.
Det vore väl bra. Förnöjsamt och stabilt, och sånt ska inte underskattas
Jag vet.
Om jag faller, fångar du då? Bevarar du drömmen i dig?
Låter den slå varje fördom i kras, kasta sten i varje hus av glas
Laddad med längtan, med lust.

Måla världen i dina ord!