Jag tycker om att förlora mig i saker.

I musiken, vid en svettig barscen, tätt, tätt, med ölklibb som klistrar på bara armar. Vännen bredvid som skriker när han viskar, du som förblir tyst, ler lite medhållande men behåller blicken framåt, fast, fokuserad.
Förlorad.

I havet, i doften av varma klippor mot naken hud. Du utsträckt på mage, solsvedda armar mot sträv sten. Ansiktet alldeles nära, nuddar och luktar, hela du som fylls med liv. Fingertoppar som leker, klyver och vågför sig på ytan, din kropp som trotsar tyngdlag, sinnelag, rådslag och plötsligt faller, flyter, flyger.
Förloras.

I dansen, rytmen, pulsen, i hjärtats slag som blir ett med ensemblens. Takt i takt i takt i takt. Din kropp och själ som smälter samman, armar och ben som äntligen rör sig dit själen vill. Hjärta, hjärna, kött och blod, allt blir till, förstoras, försvinner.
Förloras.

I böcker, ord, mening, motiv, som bär dig, gör dig stark, gör dig svag. Texter som tänkt dina tankar, drömt dina drömmar, levt ditt liv bättre än du. Och liv som aldrig varit ditt, som aldrig skulle bli ditt eller liv som borde bli ditt. Liv som kommer till dig, och du förförs, förstörs.
Förloras.

I någon annan, i fyra ögon som möts, en halv sekund för att sedan ge vika, men som sa jag såg, jag ser, jag känner. Du som pratar så mycket men som oftast är tyst om allt som egentligen är, kanske någon gång vågar bryta, byta, ge och ta. Och där och då, närhet som sköljer över dig och du som inser att till och med du faktiskt kunde bli fri, funnen.
Förlorad.

Att gå förlorad var enda sättet att bli funnen på.