Det var en ganska sval dag för att vara i mitten på juli. Vilket Johan var tacksam för. Han tog av sig den alldeles genomsvettiga dräkten och med ett tungt suckande kollade han på klockan och såg att den just hade passerat 16:00. Med hans ryggsäck halvt hängandes på ena axeln och med en cigarett i munnen började han gå hemåt. Han skyndade sig till spårvagnen så fort han kunde men den gick 16:10 och han såg spårvagnen rulla iväg precis när han var vid hållplatsen. Den enda vägen att ta sig hem var att vänta en halvtimma tills nästa kom. Han blev arg och sparkade till en lycktstolpe och svor som aldrig för. Folket runt omkring han kollade konstigt på honom. ”Vad glor ni på?!” utbrast han samtidigt som han gled ner längs mot en av busskurens vägg. På vägen hem satt han och kollade ut genom fönstret och såg hans hus som han bodde i som liten, det hade nu blivit trist och grått och alla ingångar till huset hade blivit igensmällt med breda plankor. Tiden hade förändrats men det som verkligen hade förändrats var han själv. Trots med höga slutbetyg och med en bra talang inom konstvärlden så lyckades han bara bli det han är idag.. En utsliten 30-åring som jobbar halvtid som Lisebergskanin och senare på sin fritid bara ligger hemma i sin lilla 1:a och röker, dricker och väntar på att något ska hända, något som kan bara kan förändra situationen för ett litet ögonblick. Hans kontakt med sin släkt har försvunnit helt, från att träffa släktingarna ett par gånger i månaden till att inte ha träffat dom på 7 år är en ganska stor skillnad.

Nästa morgon på väg till jobbet satt han på samma plats som han har suttit på nu i 3 år, i samma kläder, i samma skor och i samma keps som han har haft i 5 år.
Arbetskamraterna var få på hans jobb plus att jobba som Lisebergskanin var ansträngande, även om det kanske inte låter som det, fast att jobba några timmar i mitten av juli och ha på sig en varm dräkt hela arbetstiden är nog inte så roligt. Johan är en deppig och tyst typ vilket nästan låter som rena motsattsen till att jobba som Lisebergskanin men han behövde pengar så han var tvungen att lura sig själv en gång per dag. Visst det kanske låter tråkigt men det hände en intressant sak som hände Johan i mitten av Augusti men dit kommer berättelsen sen.
Klockan hade redan blivit 16:00 och det var dags för han att bege sig hemåt igen. På vägen ut till utgången så tände han en cigarett och drog ett djupt halsbloss och begav sig mot spårvagnen. När han gick in i spårvagnen så krockade han med en som skulle ur den, båda kollade på varandra surt och Johan tyckte han kände igen främlingen som han hade krockat med, en släkting, en gammal kompis, eller bara någon han hade sett någon gång innan, det visste han inte riktigt.. Dagarna gick och ju mer han tänkte på personen som han krockade med ju mer irriterad blev han. Johan bestämde sig för att verkligen ta reda på vem det var, hade ju ändå inget annat att göra efter jobbet förutom att ligga i soffan och bara vara. Det var det han tänkte iallafall sen det som han gjorde är ju en annan sak. Efter långa dagar på jobbet så orkade han inte kolla upp det helt enkelt. Johans liv började mer och mer falla isär och han tappade snabbt tålamodet och sket fullständigt i vad alla tänkte och sa, det spelade ingen roll för han.

Oftast efter jobbet så låg han i sin skitiga soffa och tänkte på vad han ville göra med allt, för som lisebergskanin kunde man ju inte försörja sig för resten av året. Konst brann han ju för, men vad finns det för jobb inom det? han tyckte om det men var inget vidare bra på det. Tänkandet slutade oftast med att han blev otålig och stressad av någon anledning och tog fram fjärrkontrollen och kollade på tv istället. Dag efter dag gick han till jobbet, det gamla vanliga.. Det var det som gjorde han så stressad, han var ständigt på jakt efter något nytt, något som inte var stillastående. På grund av det så betedde han sig väldigt konstigt på jobbet, vilket chefen och resten av personalen märkte; Johans otrevliga ton mot barnen som kom och hans arbetstider som han skötte lite som han själv ville. När dom frågade honom varför han betedde sig som han gjorde så försökte han försvara sig med att det var så jobbigt privat nu, men hur än Johan vände och vred på det så blev det hela tiden fel och personalen stod där som ett par frågetecken och fattade ingenting, så det avslutades ofta med att han inte orkade förklara. Så en dag vid lunchtid så kom chefen och satte sig mittemot Johan som just hade ätit upp rester från dagen efter. " Johan... Med ett beteende som inte många tolererar och med ditt oregelbundna tidsschema så måste jag tyvärr låta dig gå.." sa chefen lite bestämt. "Men alltså.." sa Johan i försvar, " Tyvärr Johan,det finns ingen annan lösning." avbröt chefen. Chefen gick ut från caféterian samtidigt som dom andra glodde på Johan som såg ut som han var i chocktillstånd. Långsamt och osäkert reste han sig från stolen och började gå mot dörren. " Din lille stackare där." ropade kollegan Thomas lite retsamt. Thomas som förr var Johans kompis men som hade han i sticket för att dom andra som arbetade inte tyckte om Johan. Vad skulle nu hända? Jag måste hitta en väg ut ur alla problem och få tillbaka mitt gamla liv.

Hans barndom var som alla andras, en lugn familj, en bil , ett hus och andra saker som dom flesta barn brukar växa upp med, visst han bråkade jämt och ständigt med sin storebror som alltid klagade på varenda liten sak Johan gjorde men det kan ju inte ligga till grund varför han är som han är idag. Eller... Han hade helt förlorat sin kontakt med släkten efter att Gustaf, alltså Johans pappa och Johan själv bråkade om vem som skulle ta över en stor herrgård som Johans faster ville sälja. Han tyckte själv att han skulle ha den för att hans pappa var bara där 1 till 2 gånger om året medan Johan var där nästan hela sommaren. Nåväl, grunden till att Johans vardag är så svart kanske beror på att han fick höra för ett år sedan ungefär att Gustaf hade dött i lungcancer. Johan hade inte kommit över bråket riktigt vid den tiden än men inombords började hans liv falla isär mer och mer, dagen då han fick beskedet. gammalt har varit tänkte Johan och försökte blockera sitt förflutna. Tillbaks till nu. Han satte sig på spårvagnen som skulle ta han hem. Inne i hans huvud hördes bara " Tyvärr Johan, det finns ingen annan lösning." samtidigt som allt omkring honom snurrade. Han var alldeles torr i munnen efter att inte har druckit någon på hela dagen. Att bära en dräkt på sig hela dagen var nog inte det bästa heller. Ögonen pendlade från att vara stängda till halvöppna.

När spårvagnen hade stoppat vid Chalmers så klev det på en äldre kvinna som satte sig mittemot Johan. Hon stirrade fundersamt på honom, han satt och såg extremt trött ut och kvinnan lade märkte till hans torkade läppar. Plötsligt föll Johan ner med en enorm smäll på golvet. Kvinnan reste sig upp och skrek högt :" Hjälp, mannen plötsligt kollapsade, någon som kan ringa efter en ambulans?!". En tonårsgrabb tog fram sin mobil och ringde..
När Johan öppnade ögonen möttes han av ett starkt ljus från taket, med kisande ögon försökte han se sig omkring. När han hade vant sig mer med ljusen fick han syn på en stol som stod åt höger om honom och ett vitt skynke som hängde. " Du kollapsade på spårvagnen tidigare på dagen." sa en röst mjukt. Johan hoppade till när han fick syn på en läkare som stod till vänster om honom. " varför gjorde jag det?" frågade Johan. " Vi vet inte helt säkert orsaker men en kvinna som var med på spårvagnen berättade att du såg väldigt trött ut och torkade läppar. Har ni druckit något idag, herr.....? " "Dag och natt." svarade johan. " Dag och natt? det är ett ovanligt efternamn det." sa läkaren förvånat. "Jo det är ett rätt sällsynt efternamn." svarade Johan med ett fejkat leende. " Nä jag har inte druckit något idag, så stressigt på jobbet......." så han lite dystert efter att han kom ihåg att han just blivit av med det. " Okej, men det är ändå välidigt viktigt att dricka varje dag. Vätskebrist var nog orsaken till varför du tuppade av. " " okej, men jag blev just av.. ehm.. jag menar, jag har tagit ledigt från jobbet ett tag nu, så då får jag tid att dricka." sa Johan med ett skratt som avslutning. " Bra det, du kan åka hem igen om en timme, en annan läkare ska bara ta ett prov till för att se om allt är som det ska. " sa läkaren medans han gick ut igenom dörren. " Tack!" ropade Johan lite försent.

Efter en timme kom han ut ur entrén från sjukhuset och kände en kall vind smeka hans kind. " Konstigt..." mumlade Johan som tyckte att det inte var så vanligt att det var så här kallt i mitten på Juli. Han satte sig på samma spårvagn som han började åka med tidigare samma dag. Efter ett tag var han äntligen hemma, med ett suckande fick han upp för dom många trapporna som skulle leda till hans dörr. När han var uppe så tog han upp sin nyckelknipa ur jackfickan. Hjärtat började slå snabbare när han upptäckte att nyckeln till hans dörr inte satt på den. " Fan! hur kunde jag vara så dum?!" klagade han på sig själv när han minns att han glömt den i omklädningsrummet på liseberg. Han stod och funderade om han skulle åka dit och hämta dom eller vänta tills imorgon och sova över hos sin kompis. Johan ville helst inte åka tillbaka dit över huvudtaget men han måste ju. Han åkte dit och hämtade nyckeln och som tur var så hade många av hans före detta kollegor slutat jobba vid den tiden då han kom så han slapp träffa dom. Johan kom hem, gick upp för trapporna och in i lägenheten. Han slängde sig i soffan och kollade på klockan som satt ovanför tvn. " 22:35?! är klockan så mycket?" sa Johan högt för sig själv. Vad skulle han göra imorgon då? jobbet fanns inte längre.. Han gick och lade sig strax inpå men kunde inte somna förrän klockan 03:00. Han låg och tänkte på massa saker om vad han ville göra av sitt liv och hur han kan göra för att ändra det gamla och sätta in något nytt, med andra ord det gamla vanliga.. Medan Johan låg och tänkte kom han just på killen som han hade krockat med för några dagar sedan på spårvagnen. Han skulle ju för skoj skull kolla upp vem det var, och nu har ju Johan all tid i världen. " Och så blev du mitt sår och jag blöder ihjäl, kom gör ett hål i min kevlarsjäl" var det första Johan fick höra morgonen därpå när radion väckte honom.

Med en frisyr som såg ut som hej-kom-och-hjälp- mig och en morgonrock omkring sig gick han trött mot kylskåpet, tog fram mjölken och drack rakt ut. Han spottade ut mjölken direkt när han kände den tjocka smörjan glida ner i halsen. "Bäst före 15/7?! " sa han förvånat. Han kollade i kalendern och såg att det var den 27 juli. " inte konstigt att den tjock." tänkte Johan. Efter den medelmåttiga frukosten begav sig Johan i väg för att få reda på vem " spårvagns-killen" var. Johan visste inte riktigt vem han skulle vända sig till. Han kom på en sak.. Killen hade Johan bara sett, lite svårt för någon att veta vem det är, finns väl många som ser ut som honom. Plötsligt var uppdraget bortkastat, allt grubblande om det lika så. Johan gick tillbaka till sin lägenhet och lade sig i soffan.. Hans liv var tillbaka på noll, han var tvungen att inse att hans liv inte var inte spännande som han en gång trodde att det kunde bli. krossat hjärta och brustna drömmar var det Johans liv bestod av. Dagarna gick och Johan vände på dygnet helt och hållet. Dag blev natt, natt blev dag. Efter flera dagars rent sovande så var han tvungen till slut och handla mat. Han gick ut, Juli hade blivit Augusti. På vägen till affären fick han syn på två stycken som stod ca 200 meter bort, Johan försökte fokusera blicken på personerna. En av dom tyckte Johan känna igen. "Det är spårvagnskillen" tänkte johan glatt. När han kom närmare dom två såg Johan att dom såg ut att byta något med varandra. " du! killen med skinnjackan." ropade Johan till killen. " eh ja?" svarade han medans den andra killen sprang fort därifrån. " Jag tror jag känner dig, eller iallafall känner igen dig, krockande du möjligtvis med en kille för ett tag sedan när du skulle gå av en spårvagn?" frågade Johan osäkert. " Jo, jag tror att jag gjorde det ja, hurså?" frågade killen ointresserat. " Jag var killen du krockade med." svarade Johan. " jaha okej, vilken slump, hehe.. du, jag måste gå nu. " sa killen lite stressat.

En polis bil åkte långsamt mot dom, killen gömde sig fort i en buske som var strax intill dom när han fick syn på bilen. Bilen stannade framför Johan och polisen kom ut och frågade han om han hade råkat se någon.. och så beskrev polisen mannen och ju mer han beskrev mannen som var efterlyst, ju mer likheten såg Johan med killen som gömde sig i buskarna. tills slut frågade polisen: " Har du sett honom? " " Nä det har jag tyvärr inte." svarade Johan lite osäkert., han visste inte om han ljög eller inte. " Okej men tack för du lyssnade." sa polisen som gick tillbaka till bilen. Just när bilen hade passerat klev killen upp från busken igen. " Tack att du inte tjallade." " ing...a" Johan svarade lite stammande efter att han fick syn på vad killen hade i handen. Två stycken paket, ganska små paket med en slags brun tejp runt dom, Sånna paket Johan hade sett på tv nu i några veckor. Johan blev helt tyst för ett tag men inte så tyst så att killen kunde bli fundersam. " Vad heter du..?" frågade Johan för att försöka bryta isen lite. "Robert" svarade killen, " Du då? " "Johan heter jag, Johan Dag och natt" " Okej, själv har jag nog så ovanligt efternamn som Svensson" svarade Robert lite skrattandes. " Vad har du i paketen?" frågande Johan nyfiket. " Ska vi gå och ta en öl?" avbröt Robert mitt i, precis som om han döljde något, det var något skumt med han, det hade Johan räknat ut för längesen. " eh, jo visst men klockan är bara 12:00" svarade Johan. " Systembolaget, killen, Systembolaget.." sa Robert lugnt.

Dom började promenera bort mot systembolaget, båda två var tysta hela vägen dit, Johan var så upptagen med att fundera på vad som kunde finnas i paketen att han nästan blev påkörd av en lastbil vid ett övergångställe. Lastbilen tvärnitade, tutade och svor. När Johan och Robert kom fram till systemet så tog plötsligt Robert på sig en mössa som var sönder klippt vid ögonen. Han tog fram en skarpladdad pistol ur fickan. Johan kom på vad som skulle ske. Systemet skulle bli rånat. Robert skrek högt och tydligt: " lägg er på golvet allihopa! " precis efter att han skutit ett varningsskott i luften. Alla i affären lade sig ner, alla förutom Johan. Kanske var det det här Johan ville ha, bara kunna göra vad man vill för en gång skull, skita i regler, vad som är dåligt, vad som är bra, leva livet fullt ut helt enkelt. Robert kom fram till kassan och kassören började genast öppna kassapparaten. " Nej! Ge mig all den bästa sprit ni har!" rättade sig Robert. Både kassören och Johan blev förvånade. " Det var ett litet lustigt sätt att göra på" tänkte Johan för sig själv. Kassören tog det bästa dom hade och skulle snabbt lägga ner det i en påse men råkade tappa en flaska i marken på grund av stressen och rädslan. Robert fick påsen och sprang fort ut och Johan hakade på.

Dom sprang in i en smal gränd och saktade ner en aning. " Varför tog du inte pengar istället?" frågade Johan " Du vet, Pengar är inte allt." svarade Robert. " Vart bor du?" frågade Robert "jag bor bara en bit härifrån." svarande Johan medan han pekade åt det hållet han bodde. "okej, vi måste ju smaka på godsakerna." sa Robert glatt. " hehe, jo det måste vi ju." höll Johan med. Dom gick och kom efter en kvart till Johans lägenhet. " Jag bor ensam och är lat så det är rätt stökigt hos mig." uppmanade Johan när han vred om nyckeln " Då är vi två." svarade Robert. Robert satte sig i soffan och kollade runt lite och Johan hämtade två glas från skåpet i köket. "Se där ja" sa Robert när Johan ställde fram glasen på bordet. Dom satt och pratade om saker och ting och märkte att dom hade saker gemensamt och pratade om livet, om döden, om ont och gott. Efter några timmar då både Robert och Johan hade blivit lite på örat så frågade Johan :" Vad är det egentligen i dom där paketen?" " hehe, det är.. inget speciellt." mumlade Robert. " Jo men kom igen, säg nu." sa Johan bestämt. " Okej, okej... Kokain. där har du svaret.." Johan vaknade upp lite, som om spriten i hans kropp plötsligt hade tynat bort. "Finns väl bättre saker att göra i livet än att knarka?" frågade Johan övertygande. " Nä faktiskt inte, om ens livet är svart som sot, så funkar kokainet som en sotare för några ögonblick." Man hörde på Roberts röst att han var full och samtidigt skulle han vara poetisk, han försökte iallafall. " Prova lite Johan, på en gång händer det inget, det gör ditt liv ljusare för stunden." sa Robert.

Johan visste ju att det var livsfarligt men så tänkte han tillbaka. Alllt som hade hänt honom den senaste tidem, hur han har mått, alla deppiga dagar, allt sovande som bara var en bortkastad tid av livet. Kanske skulle det hjälpa bara för stunden med kokainet. " ehm.. jo okej då.." svarade Johan väldigt osäkert. Robert visade hur man skulle göra. Johan fick i sig det. Efter ett tag började allt snurra och allting blev så färgglatt. Johan skrattade när han fick syn på Robert, hans ansikte åkte lite hur det själv ville. Johan tyckte sig se änglar som flög runt i rummet och gjorde rummet helt ljust. " Du jag måste dra nu Johan." hörde Johan en röst säga svagt. "Okej, hejdå." svarade han med en instabil röst. Robert hade inte varit så här full på jättelänge, han gick väldigt långsamt ner för trapphusets alla trappor. Johan satt kvar i sin lägenhet men nu började känslan gå bort.

Han satt kvar i soffan ett tag och lät känslan försvinna helt, efter det började han frysa väldigt mycket och kallsvettas. Några minuter senare hörde Johan ett fruktansvärt dån från trapphuset. Kokainet hade gått bort från hans kropp men inte spriten helt och hållet men det hindrande han inte från att springa ner och kolla vad det var som smällde så, När Johan kom runt pelaren i mitten som höll ihop spiralen, såg han Robert ligga på mage på golvet. Johan sprang fram och vände Robert så han låg på mage. Robert var blodig i hela ansiktet,näsbenet var av och framtänderna låg bredvid honom. Han kollade inte. Johan kände nervöst på Roberts puls. Det fanns ingen puls, han hittade ingen puls... Smällen var när Roberts huvud mötte stengolvet förstod Johan nu. Han ringde 112 och bad dom komma och hämta Robert. Johans liv som just hade blivit något extra, något som var spännande. Nu var allting som bortblåst igen, tvungen att börja om från scratch.. Ingen kunde förstå sig på Johan, ingen visste inte hur han funkade, ingen visste hur han mådde. Han kände sig så osynlig. Den enda som motbevisade det var Robert.Killen han bara hade känt i några timmar. Allt Johan ville ha var bara lite sällskap för en gång skull, det hade han nyss fått.

Veckan efter så började grannarna som bodde runt Johan fundera. Han spelade alltid hög musik så det hördes tydligt när han var hemma och inte, men han var alltid hemma enligt grannarna. Nu hade dom inte hört musik från han på en vecka. Den snälle gamla tanten i trapphuset bestämde sig en dag för att gå upp och kolla hur det var med Johan. Hon knackade på hos honom men ingen kom till dörren. hon vred försiktigt på handtaget och märkte att dörren var öppen. Hon skrek av rädsla när hon fick syn på någon som var hängandes inne i vardagsrummet. Han hängde och gungande lätt. Han hade hängt sig.. Tanten trodde aldrig att han skulle göra något sånt, han var ju så snäll och rar mot henne tyckte hon. Under Johans fötter låg det en lapp, hon tog upp den och läste :" När ens vardag är svart som natten 24/7..."